Efter en dryg timmes vandring i Gällivares fjällvärld, över kullar och genom svackor, är vi framme. Svettdropparna pärlas i pannan på alla i sällskapet, den tunna t-tröjan sitter som limmad mot ryggen, vattenflaskor och kalla, nåja svalare, drycker slits fram ur packningen. Vi tar plats på en liten höjd och spanar ner mot den grönklädda jokken som ringlar sig genom dalen som en lång orm på språng. Ringar från vak ande fisk ses på olika platser och den misströstan som värmen fött börjar mer och mer att spridas mot förväntan. Kanske är det här kvällen då det vänder - då natten hinner bli morgon innan vi känner för att gå tillbaka till lägret. Kanske börjar fisken att vara på taget igen.
David Karlsson är först ner till jokken. Det hörs några frustrerande stönanden, kvistar som går itu och uttryck som tycks tillbe främmande makter. Inom några sekunder förstår övriga sällskapet varför.
En vägg av täta videbuskar som bara växer och växer ju närmare jokken vi kommer. Samtidigt suger sankmarken tag i vadarskorna och vid varje steg hörs ett klatsch. "Det blir lätt att smyga på fisken här", säger jag ironiskt till David som går några meter framför och får ett morrande samtycke till svar.
Väl framme vid kanten stannar vi och spanar ner i det klara vattnet. David vadar sakta över en grundare del av jokken och fortsätter att borra sig genom viden nedströms. Två leopardfärgade öringar, modell mindre, kommer simmandes under jokk-kanten. Men vi upptäcker varandra inom samma sekund och lika snabbt som de dök upp är de borta. Jag backar ett steg och spanar lite längre ner efter jokken. Plötsligt syns ett par vita fenor som glider genom vattnet och strax bakom dyker en till siluett upp vid vattenytan. Båda håller storleken drömfisk. "David, pass på! Det kommer två riktigt granna rödingar rakt mot dig", ropar jag. Han stannar till, vänder blicken mot vattnet och ropar ivrigt.
"Det är flera stycken här, alla är så här", säger han och håller upp händerna med ett imponerande avstånd till varandra.
Jag smyger mig fram och sätter mig på huk på vänster sida om David som lägger ut en nymfimitation. Rödingarna tittar ointresserat mot flugan och fortsätter att äta det okända innehållet under vattenytan. "Jag testar med en svart liten superpuppa", säger David och börjar knyta om flugan.
I extasen över drömfiskarna som simmar runt 10-20 meter framför oss har både jag och min kamrat bortsett från svärmen av flygfän som omringar oss. När jag vrider på huvudet har den blåa himmelen prytts med två svarta knottmoln som varken räds myggmedel eller bäckolja.
Ett flugbyte är i normala fall en relativt enkel och snabbt avklarad process. Men att byta bete i dessa förhållanden kräver sin fiskare och kan driva den tålmodigaste till vanvett. Efter en ångestfylld tid som känns som en evighet sitter den lilla svarta flugan på plats.
David kastar ut mot kilostimmet och landar cirka tre meter ovanför samlingen. Den här gången är de betydligt mer intresserad av den sjunkande flugan. Plötsligt bubblar det till och David gör ett mothugg men flugan kommer svischandes i samma hastighet som spöet. Stimmet försvinner men återvänder efter någon minut.
Det dröjer något kast och lite mer väntan innan en röding i stimmet visar stort intresse för flugan. Nytt bubbel vid vattenytan och den här gången sitter motrycket perfekt.
Fisken rusar från stimmet och det tjuter i linan. Plötsligt slaknar linan och David suckar lite uppgivet; "Den gick loss".
Eller? Linan riktas plötsligt mot strömmen och kommer rakt mot oss. David vevar för allt vad spöet håller och fisken rusar igen.
Efter några minuters kamp - fiskare mot fisk - landar en röding på drygt 1,6 kilo på land. Nu är insekterna bortglömda, den långa vandringen tillbaka går med lätta steg och beslutet att återvända till djävulsjokken blir självklart. För vi har sett dem och vi fortsätter att se dem nästa natt. Då ett stim på över 20 rödingar där den största är en sådan som garanterat gäckat lika många fiskare som dess aktningsvärda ålder.
Djävulsjokken belönar tydligen den som tar sig fram. Men under dessa dagar som blir de varmaste på hela året, är det absolut inget drömfiske. Upplevelsen däremot – och vetskapen om att drömfiskarna finns där gör däremot all möda värd.