Sunna Kati Skaltj, 27 år, är sametjejen som gärna kastar sitt lasso för en modern utveckling inom renskötseln.
- Vi måste utveckla nåring, se nya möjligheter, annars har vi ingen chanssäger hon.
Sunna är uppvuxen i en renskötarfamilj utanför Gällivare, pappa Arild har jobbat med renar i hela sitt liv. Han har lärt Sunna allt inom renskötseln.
- Hon är väldigt målmedveten och engagerad, lever med och för renarna och lider när det går dåligt, säger Arild.
- I dag är det inget hinder för en kvinna att jobba med renar. Den största skillnaden mellan förr och nu är investeringarna i renskötseln. Snöskotrar, motorcyklar och drivmedel kräver en hel del kapital.
Förr när man samlade renhjorden till kalvmärkning vandrade renägarna miltals och drev hjorden med hundar. Det existerar inte längre. För att samla 6.000 renar till hagen i Sitasjaure använde man motorcyklar, fyrhjulingar och helikopter. I drygt elva timmar användes motorcyklarna ute på fjället innan renhjorden drevs in i den stora renhagen på Alitåives sluttning. Klockan är närmare halv två på natten när märkningen börjar. Man märker renkalvarna på nätterna då värmen inte är så intensiv.
Bättre teknik
- Dagens teknik är betydligt bättre än den gamla, jag kan tänka mig att byta ut lassot mot en enklare snara när det gäller att fånga in renkalvarna, säger Sunna.
Vi följer med Sunna in bland de grymtande renarna. Fokuserad, letande efter sitt renmärke på renvajan är Sunna klar med sitt lasso. Renkalvarna viker inte från vajorna, tätt, tätt springer de runt i hagen. Plötsligt höjer Sunna högerarmen, lassot viner genom luften och kalven är fångad. Hon drar in kalven och försiktigt lägger hon ner den på marken. Med några vana knivsnitt i kalvens öron har Sunna Kati Skaltje blivit en ren rikare.
I rengärdet i Sitasjaure är det inte många kvinnor som går omkring med ett lasso. Renskötarjobbet är fortfarande väldigt mansdominerat.
Hur upplever en 27-årig kvinna konkurrensen med sina manliga kollegor?
- Jag förstod att den frågan skulle komma, säger Sunna. Jag är medveten om mina begränsningar när det gäller exempelvis styrka. Det är även en väsentlig skillnad från sameby till sameby hur man ser på kvinnor i renskötseln, här i Baste har jag aldrig upplevt mig vara utanför för att jag är kvinna.
Framtiden då, kan hon tänka sig ett liv som renskötare, sitta på en motorcykel i elva timmar för att samla ihop en renhjord?
- Knappast, säger hon.
- Det beror mycket på hur näringen utvecklas, hur vi i framtiden kan nyttja våra marker. Om vi även i framtiden kan ha våra renar betande i våra fjäll.
Framtid med förädling
Pappa Arild driver ett företag vid sidan om renägandet. Han förädlar köttprodukter från renen.
- Där ser jag en framtid, säger Sunna målmedvetet. Jag har planer på att driva pappas företag vidare, den dagen när han själv inte vill fortsätta.
- Bygga ut företaget, gärna anställa medarbetare och får vara den som leder och utvecklar, det skulle jag trivas med, säger Sunna.
Det blir några fler kalvar märkta av Sunna den ljusa natten i Sitasjaure. När klockan börjar närma sig 06.00 på morgonen har några hundra kalvar blivit märkta av renägarna i Baste sameby. Nu är det dags att släppa ut renarna, i drygt fyra timmar har renhjorden sprungit motsols i den stora hagen. Utsläppet är magiskt, med ett dån av klövar drar hjorden västerut. Nu ska renarna ha betesro före nästa kalvmärkning.
Hittar rätt
Några kalvar springer tillbaka in i hagen förvirrade, letande efter sina vajor.
- Det är lugnt, säger Sunna, kalvarna hittar rätt när de kommer ut på fjället.
Det blir kalvmärkningar hela sommaren, ifjol var Bastes renhjord i märkningshagen elva gånger.
Årets första kalvmärkning är över, morgonsolen stiger över Sitasjaure. Sunna Kati Skaltje 27 år, lindar ihop sitt lasso, hänger det över axeln och tittar långt efter den stora renhjorden som sprider sig över fjällsluttningen.