Det Àr en rÄkall januaridag, klockan har precis passerat lunch nÀr vi kör upp pÄ uppfarten hemma hos Per-Ola Eriksson. Termometern hÄller sig envist under minus 20-graders-strecket för andra veckan i rad.
Vi hinner bara kliva ur bilen nĂ€r Per-Ola Eriksson öppnar dörren och ropar: âKoppla in bilen i motorvĂ€rmaren om ni villâ.
HÀr i huset har han bott i 43 Är nu. Till största delen tillsammans med hustrun Lena, i hemmet har Àven dottern Marianne vuxit upp. I höstas tog dock livet en ovÀntad vÀndning nÀr Per-Ola Eriksson förlorade sin livskamrat sedan 45 Är tillbaka.
â FrĂ„n att varit fullt frisk fick min fru Lena en hjĂ€rnblödning och hela livet förĂ€ndrades pĂ„ nolltid. Det har varit en vĂ€ldigt stor omstĂ€llning i livet, konstaterar han.
Per-Ola Eriksson Àr mÀrkbart berörd nÀr han berÀttar om kvÀllen som utan förvarning förÀndrade livet.
â Det var en söndag eftermiddag. Vi hade varit i KĂ€lsjĂ€rv under helgen och for hem och vĂ„r dotter som bor i AntnĂ€s kom för att Ă€ta middag tillsammans med oss. Vi satt och pratade och följde valrörelsen pĂ„ tv. FramĂ„t kvĂ€llen sa Lena att hon hade ont i huvudet, och lite senare fick hon en hjĂ€rnblödning. Det kom helt ovĂ€ntat.
Per-Ola och Lena trÀffades 1973 och gifte sig tvÄ Är senare. Lena arbetade som lÀrare pÄ olika skolor i PiteÄtrakten medan Per-Ola allt mer gick in i politiken. Efter att ha vuxit upp som bondson i en lantbrukarfamilj hade han lÀnge tanken instÀlld pÄ att skaffa sig en egen bondgÄrd. Men ödet ville annorlunda. IstÀllet kom han via centerns ungdomsförbund in i politiken och sedan avlöste uppdragen varandra. Det var ocksÄ via ungdomsförbundet som han och Lena trÀffade varandra dÄ hon var CUF-ordförande i Halland.
Det politiska intresset har han inte slÀppt som pensionÀr. Inte minst har höstens lÄnga process mot en ny regering följts pÄ nÀra hÄll, bÄde frÄn tv-soffan och i mÄnga telefonsamtal med gamla politikerkollegor.
NÀr Per-Ola ser tillbaka pÄ sin lÄnga politikertid Àr det bland annat det ekonomiska samarbetet med socialdemokraterna pÄ 90-talet som han minns sÀrskilt.
â Göran Persson har jag fortfarande mycket kontakt med, jag talade med honom hĂ€romdagen. Han fyllde 70 Ă„r i söndags och jag ringde för att gratulera.
Du var en av de tongivande personerna under finanskrisen?â Ja det blev sĂ„. Vi satte oss ned och pratade med varandra. Det var roliga Ă„r. Det var heller aldrig den typen av fulspel som jag mĂ€rker att det kan bli i dag frĂ„n vissa hĂ„ll. Vi behövde aldrig skriva papper mellan varandra, det rĂ€ckte med ett handslag.
I mars 2003 ringde Göran Persson och meddelade att regeringen ville utse Per-Ola till landshövding i Norrbotten.
â Jag var inte beredd pĂ„ det, utan jobbade pĂ„ Nutek dĂ„. Men jag tackade sĂ„klart med glĂ€dje ja och gick med full fart in i jobbet. Som norrbottning sĂ„ kĂ€nner jag det hĂ€r lĂ€net vĂ€ldigt vĂ€l. Det var en tillgĂ„ng att kunna fara omkring i lĂ€net och under de nio Ă„ren var det hela tiden nĂ„gon aktivitet nĂ„gonstans. Min chaufför Juha Liakka sa en gĂ„ng att vi kört 35 000 mil tillsammans i lĂ€net och i VĂ€sterbotten, men Ă€ven en hel del i Finland och Nordnorge.
Du har ocksĂ„ tagit strid nĂ€r det behövts â bland annat protesterade du mot planerna pĂ„ en storregion?â Ja, Norrbotten ska vi slĂ„ vakt om. Jag vet att det fanns politiker som tyckte att det var en bra idĂ©, men jag hade stort stöd hos andra för min stĂ„ndpunkt. Jag sĂ„g en risk för att Norrbotten skulle försvinna i ett storlĂ€n. Norrbotten Ă€r stort nog som det Ă€r, en fjĂ€rdedel av Sverige, och Ă€r betydelsefull pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt med nĂ€ringslivet och vi Ă€r unika med vĂ„ra kontakter i Norge och Finland och det var vĂ€rdefullt bevara det.
Det finns Àven mÄnga trevliga minnen frÄn tiden pÄ landshövding som Per-Ola lyfter fram. Inte minst har Kungafamiljen gÀstat residenset mÄnga gÄnger. Och 2007 bjöd han in lÀnets framgÄngsrika skidÄkare som tack för deras insatser. Han tyckte Àven det var viktigt att samla alla 32 samebyar till en gemensam trÀff en gÄng per Är.
â PĂ„ det sista mötet innan jag gick i pension fick jag en vacker jojk tillĂ€gnad mig och en stor vacker tavla av konstnĂ€ren Lena Viltok. Det var deras sĂ€tt att tacka för ett gott samarbete genom Ă„ren, det kĂ€ndes vĂ€ldigt fint, berĂ€ttar han.
NÀr Per-Ola slutade som landshövding 2012 kom erbjudanden om nya uppdrag. Men han tackade nej till allt. Friheten i att tillbringa mer tid hemma och sluta resa lockade mer.
â Jag hade faktiskt kvar lĂ€genheten i Stockholm fram till i höstas för sĂ€kerhets skull, men insĂ„g att jag inte hade nĂ„got behov av den lĂ€ngre sĂ„ det blev mest bara besvĂ€rligt att ha den kvar sĂ„ den sĂ„lde jag.
De senaste Ären har Per-Ola tillbringat mest pÄ hemmaplan och i det gamla förÀldrahemmet i KÀlsjÀrv. HÀr var olyckan framme för tvÄ Är sedan vilket ledde till att han skadade ena handen rejÀlt.
â Ska man drumla sĂ„ gör man det rejĂ€lt. Jag hade fĂ„tt hjĂ€lp av nĂ„gra grannar att kapa ved och det hade gĂ„tt bra hela dagen. Det var fint vĂ€der, vi grillade och fikade och sent pĂ„ eftermiddagen rĂ„kade jag sĂ€tta handen pĂ„ fel stĂ€lle.
Med en avsÄgad tumme blev det ilfart till Kalix lasarett och sedan vidare till Sunderbyn. DÀrifrÄn flögs Per-Ola med sin skadade hand till universitetssjukhuset i UmeÄ dÀr kirurgen kunde fÄ tummen pÄ plats igen.
Trots att han nu varit pensionÀr i flera Är ser han till att hÄlla liv i kontakterna med gamla kollegor och partikamrater.
â Ja, det kĂ€nns viktigt. Jag ringer fortfarande gamla medarbetare och höra hur de har det och pratar om aktuella frĂ„gor, det Ă€r vĂ€rdefullt att kunna göra det.