Det var en rörd, samtidigt förbluffad och glad för att inte säga tacksam Elisabeth Marklund, nyligen fyllda 51 år, och undersköterska, som tog emot beskedet. Hennes mångåriga kamp för bättre äldreomsorg fällde avgörandet bland Kurirens läsare.

- Det har varit en rolig tid sedan jag nominerades som kandidat till Årets Norrbottning. Bara positiva kommentarer. Speciellt roligt har det varit när folk kommit fram och sagt att de röstat på mig. Trevligt att så många engagerat sig och röstat, säger Elisabeth Marklund.

Utklassade OS-guld
Kurirens tidningschef Mats Ehnbom var med när vi gratulerade Elisabeth Marklund till den överlägsna segern i omröstningen. Förutom den klassiska hästen, en tårta där det framgick att den var till Årets Norrbottning så hade vi även med oss en grann blombukett till hennes familjs hem i Nybyn Altersbruk.

Artikelbild

| VÄRDIG VINNARE. Det blev undersköterskan Elisabeth Marklund vid demensboendet Norrgården i Norrfjärden som tog hem titeln Årets Norrbottning med 60 procent av rösterna. "Tusen tack till alla som röstade på mig", säger en omtumlad vinnare.

- Oj vad fränt med tårtan. Så kommenterade Elisabeth tårtan, som också visade Kurirens välkända symbol.

- Att vardagsprestationer slår högre än idrottsprestationer ser vi även den här gången i omröstningen till Årets Norrbottning. Elisabeths kamp för bättre demensvård utklassade till exempel Marcus Hellners två OS-skidguld, påpekade Mats Ehnbom.

- Jag har försökt påverka på olika sätt under de senaste nio åren för en bättre äldreomsorg. Jag har skrivit insändare, samlat och informerat politiker, uppvaktat chefer, skrivit medborgarförslag och uppvaktat myndigheter som Socialstyrelsen.

- Det är med stor sorg i våra hjärtan vi sett hur framför allt demensvården försämrats genom åren. Vi känner att vi inte längre kan ge en god och säker omvårdnad. Det är inte kunskapen som brister - utan personalbristen. Bemanningen bara minskar och minskar. Trots att de som kommer till oss är mer och mer långt gångna i sin demens.

Artikelbild

| VÄRDIG VINNARE. Det blev undersköterskan Elisabeth Marklund vid demensboendet Norrgården i Norrfjärden som tog hem titeln Årets Norrbottning med 60 procent av rösterna. "Tusen tack till alla som röstade på mig", säger en omtumlad vinnare.

- Det som är mest skrämmande är att det inte finns någon personal på en låst avdelning nattetid.

- Det måste finnas en grundbemanning som inte får underskridas.

Oförsvarbart
Men är det inte meningen att vårdtagarna ska sova nattetid?

- Dementa är ofta uppe och vandrar på natten. En förvirrad och aggressiv dement kan försöka ta sig in hos någon annan. Vi ser blåmärken på de boende ... Vad har hänt? Ingen vet.

- Hur situationen är på ett demensboende varierar. Periodvis kan vi när vi kommer på morgnarna mötas av hel- eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridorerna. På golven finns det kiss och bajs. Det är oetiskt och oförsvarbart att låta dementa utsättas för en sådan förnedring genom att det inte finns personal på plats, berättade Elisabeth Marklund när vi presenterade hennes kandidatur till Årets Norrbottning.

- I november 2009 jobbade jag på en demensavdelning med nio boende. Den stängdes och i stället så gjordes två sjukhemsavdelningar om till två demensavdelningar med nio boende vardera. Detta för att möta de ökade behoven av demensvård. Det lät vackert men blev en ytterligare försämring av demensvården eftersom vi tappade personalbemanning. Där jobbar jag alltså nu.

Kampen fortsätter
- Vi i personalen har kämpat för ökad bemanning eftersom vårdtyngden har varit extrem. Vår chef i Norrgården har ändå lyssnat, även om det tagit tid, och satt in mer personal. Men hur länge vi får ha det så är väldigt ovisst, kommenterar Elisabeth Marklund.

- Jag fortsätter kämpa för att vi ska få mer folk till vården. Vi måste först och främst ha förutsättningarna, en grundbemanning, för att överhuvudtaget kunna ge de gamla en god och säker vård. Ingen, inte ens en professor i demensvård, klarar att ensam ge en god och säker omvårdnad med åtta till nio svårt demenssjuka.

Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?

- Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.

- Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.

- Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.

- Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?

- Man kan inte leva kvar i "jobb-jargonger" sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.

- Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.

- Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!

Säkerhetsventil
Hur orkar du med din ständiga kamp för demensvården?

- Visst har det varit jobbigt emellanåt. Det händer ofta att jag gråter. Det är min psykiska säkerhetsventil. Min man Bo, 51, stöttar mig och det har betytt mycket. Hemmets skötsel har dock blivit lidande med alla telefonsamtal, e-post och vanliga brev.

- Ser jag en orättvisa kan jag inte gå förbi. Jag agerar instinktivt och så har det varit så länge jag kan komma ihåg, säger Elisabeth Marklund.