Videon är inte längre tillgänglig
– Det är svårt att förstå vilka spår det har satt i bygden, säger Bengt Sveder, kommunikatör i Svenska kyrkan i Boden och en av dem som arbetade med den akuta krisbearbetningen i byn efter olyckan.
Den 28 maj 1995 dog åtta personer efter ett forsränningsäventyr i Råneälven som slutade i katastrof. Namnen finns inristade i en minnessten utanför kyrkan. Men också i bygdens medvetande.
– Trots att jag själv inte bodde här då, känner jag att händelsen lever kvar i det kollektiva minnet, säger prästen Mogens Amstrup, som numera arbetar i kyrkan i Gunnarsbyn.
Den 28 maj 1995 var en söndag. Det var också mors dag och kyrkokören skulle ha vårkonsert på kvällen med fikaservering efteråt. I församlingshemmet pågick förberedelserna. Då hörde de ljudet av sirener. Flera sirener.
– Det var obehagligt och snart började ryktena att gå, berättar Svante Öberg, kyrkovaktmästare, tillika kyrkogårdsvaktmästare i Gunnarsbyns kyrka sedan 26 år.
Först såg de en brandbil, sedan en annan bil från räddningstjänsten med en båt efter sig.
– Då började vi förstå att det hade hänt något i älven, säger Åsa Nyman, som arbetar på pastorsexpeditionen.
Ryktena bekräftades när de slog på nyheterna i lokalradion.
Bengt Sveder var ledig den aktuella dagen, men på eftermiddagen fick han ett samtal från räddningstjänsten.
– Jag minns fortfarande hur han uttryckte sig: ”Nu har det hänt något som inte får hända”, berättar han.
Den nyupprättade Posomgruppen i Boden, ett samarbete mellan kyrkan, kommunen och landstinget, sammankallades. Posom är en förkortning av psykiskt och socialt omhändertagande – en svensk metod att hantera kriser vid stora olyckor och katastrofer som var relativt ny på den tiden. Snabbt inrättade Bengt Sveder och de andra i Posomgruppen ett stödcentrum i församlingshemmet i Gunnarsbyn.
Parallellt jobbade sjukhuskyrkan med att få fram en präst eller pastor till varje polispatrull som skulle ge sig ut för att personligen ge dödsbuden till de anhöriga, berättar han.
Forsränning var en fluga inom vildmarksturismen på den tiden som många ville pröva. Arrangörna var utbildade forsrännare i ett forsränningsföretag, men just denna färd var en privat tillställning för vänner och bekanta. Samtliga hörde hemma i Råneå och Gunnarsbyn med omnejd.
De 14 deltagarna steg ombord på de två gummibåtarna vid Mårdsel och planerade att gå i land vid Klingersel. Vid Grenholmsforsen, några hundra meter nedströms, stod en släkting till en av deltagarna för att filma äventyret. Han blev det första ögonvittnet till olyckan. När gummibåtarna kom dit hade de kantrat i en vals i forsen, där strömmarna var mycket starka, och deltagarna hade ramlat i det iskalla vattnet.
Vårfloden var extremt kraftigt detta år. Deltagarna hade alla flytvästar, men saknade våtdräkter, konstaterar Statens haverikommission som utredde olyckan. Det kalla vattnet var förlamande.
Släktingen larmade SOS klockan 13.13. Räddningsvärnet i Gunnarsbyn var först på plats. Då var klockan 14.18. Därefter kom ambulanser och sjukvårdspersonal från Boden. Slutligen anlände två helikoptrar för att undsätta två av de överlevande som tagit sig i land på en holme.
Namnen på sju av de döda offentliggjordes av polisen på kvällen under en presskonferens i Boden, där Bengt Sveder närvarade.
– Jag faxade genast listan till pastorsexpeditionen i Gunnarsbyn, berättar han.
Det åttonde dödsoffret hittades först senare efter en massiv sökinsats.
Efter presskonferensen körde Bengt Sveder själv upp till Gunnarsbyn där oroliga bybor hade samlats. Stämningen var tung och behovet av information stort.
– Alla häromkring kände någon som hade dött, säger Svante Öberg.
Kommunalrådet Vanja Berglund och riksdagsmannen Åke Selberg kom dit för att stötta människorna i byn.
Kyrkan stod öppen och den dåvarande prästen var på plats för att finnas till hands för de sörjande.
Snart kom också journalister för att rapportera om den tragiska olyckan. Det var både lokalmedia och riksmedia.
– Stödcentrat var öppet för alla, men journalisterna höll sig faktiskt självmant utanför. Det fungerade bra, säger Bengt Sveder.
Han minns särskilt en frilansjournalist som berättade att han hade bevakat kriget i forna Jugoslavien.
– Trots det han varit med om tidigare blev händelsen här i Gunnarsbyn en starkare upplevelse för honom, för det kom så nära. Så han fick också stöd av prästen.
Själv höll Bengt Sveder känslorna borta medan han jobbade. Men efter arbetsdagens slut kom hans egen reaktion och den överraskade honom.
– Jag hade haft fullt upp med att hjälpa och stötta. Inte förrän halv tre på natten, när jag körde förbi Hundsjön på väg hem och såg solen bryta fram, brast det för mig. Tårarna kom och jag fick stanna bilen och kliva ur en stund.
Nästa kväll hade de beslutat sig för att ha ett informationsmöte i kyrkan. En läkare berättade om vanliga reaktioner efter kriser, polisen gick igenom alla fakta om hur olyckan hade gått till och biskopen, som kommit ditresande, höll gudstjänst i en fullsatt kyrka. De fick rigga i ordning provisoriska ljusbärare, hinkar med sand, så att alla som ville skulle få tända ljus och ställa ner i sanden.
– Jag tror det var en viktig symbolhandling för de sörjande, säger Svante Öberg.
Trots att 20 år har gått, minns personalen i Gunnarsbyns församling alltihop tydligt. Men det gäller inte bara dem.
– Jag tror alla norrbottningar vet vad de gjorde den där dagen, säger Åsa Nyman.
Ingen av de överlevande eller nära anhöriga som Kuriren har tillfrågat har velat vara med i det här reportaget.
– Det kan kännas väldigt tungt att läsa om det i tidningen igen. Det kan riva upp känslor, konstaterar prästen Mogens Amstrup.
Men Svante Öberg tror inte att ett tidningsreportage förändrar något.
– Folk försöker glömma, men det går inte. Varje år vid den här tiden kommer det folk och sätter blommor vid minnesstenen. Sorgen är ett bevis på att vi älskar och respekterar någon. Att sörja är samtidigt ett sätt att komma vidare.
Han funderar en stund och drar sedan en parallell.
– Sverige har Palmemordet som har präglat hela befolkningen. Här har vi forsolyckan.