Det är förstås omöjligt att återvända till sin barndoms äventyrsromaner och deras universella löftesrum. Men föreställ er Jules Vernes teknikfantasier, Dan Browns historiemystik, en valfri deckarförfattares intrigförmåga och ovanpå detta ett tjockt lager av snygg historieglasyr, likt den som Gabriella Håkansson eller Ernst Brunner brukar applicera – försök och ni har "Den blinde konungens spira".

Nils Håkanson har skrivit en halsbrytande historia med trådar tillbaka till Erik XIV, men iscensatt i den undre världens ruffiga Stockholm under dekadensens 1920-tal, ett "Babylon Berlin" i lantlig miniatyr.

Intrigen är en omöjlighet, men börjar framåt jul 1922. Ett inbrott i ett dammigt antikvariat i Stockholm där Tycho Brahes avslutande dagboksdel blir stulen. Runt denna raritets frånvaro spinns sedan en handling med stora och små bovar, privatdetektiver, en osannolik och sadistisk leksaksuppfinnare, tyska agenter, sektliknande sällskap, nattklubbar, zeppelinare och en svart omnibus.

Här finns två kvinnliga hjältar, Lydia och Frida (med härstamning från Marmaverken), och ett persongalleri som i övrigt är hämtat från Gröna Lunds spöktåg. Några av figurerna, som superhjältinnan Lydia, är förresten återkallade från Håkansons tidigare roman "Järnskallen".

I allt övrigt är romanen obeskrivbar och ytterst roande, spirituell, beläst och spänningsbärande. Det stora problemet är att all smartness kollapsar under tyngden av krumelurer, små monster och lite större, tjuvfysionomier, genealogiska dekadenter, hemliga sällskap, intrigmässiga komplikationer i led efter led och inte minst mekaniska dockor som klipper fingrarna av den oförsiktige.

Tidigare nämnda Dan Brown kan förresten pensionera sig, den heliga Graal är faktiskt en spira som tar ägaren i besittning för stordåd.

Filmatiseringen torde vara självskriven, Håkansons förmåga att roa och oroa med språklig precision och timing är häpnadsväckande. Liksom hans humor, hans historiska blinkningar och förmågan att göra personteckningarna till konturstarka karikatyrer; Lydia Widén sätter Lisbeth Salander på avbytarbänken.

Allt är helt i sin ordning för den ultimata äventyrsupplevelsen. Men konsten att döda sina älsklingar behärskar Håkanson inte, hans flödande rikedom är hans största fiende. Det är den som kvaddar återkomsten till barndomens vidgade universum, vilket är och förblir stängt.