Det är så varmt som vi bara har kunnat drömma efter den norrbottniska sommarens totala svek. Jag vänder mitt bleka ansikte mot solen och njuter av att se mina totalt orädda barn tumla runt i vattnet. "Har du sett nazisten vid poolen?" har min bror, som är med oss på vår härliga familjesemester, frågat någon timme tidigare. Det hade jag inte, men nu ser jag honom. Rakad skalle, men den frisyren är ju hur vanlig som helst numera. Massor av tatueringar också, men själva fenomenet med helgaddade kroppar skrämmer knappast någon heller. Nej, mannen vid poolen hade ju kunnat vara vilken småbarnspappa som helst och hans barn leker glatt i vattnet, precis som mina. Kvinnan som jag gissar är barnens mamma och mannens partner ligger i en solstol bredvid honom, bläddrar i någon tidning, röker en cigarett. Förmanar milt något av barnen om att inte hoppa i från kanten. Mannen gnider omsorgsfullt in sin tatuerade bröstkorg med solkräm och jag hinner tänka, inte utan illvilja, att han glömde smörja in ansiktet. Grisrosa i nyllet lagom till eftermiddagen.

Jag ryser till i värmen och min blick faller på en av tatueringarna, som är omsorgsfullt inbäddad i ett virrvarr av andra mönster. Vit makt-symboler, sydstatsflaggor Han kan ha gjort dem som ung, han kan vara en av dem som har blivit omvänd och valt en annan väg. Han skulle kunna vara det, om det inte vore för just den där specifika tatueringen. Bokstäverna SS. Skrivna som blixtar. En av nazismens främsta symboler, förkortningen för det tyska nazistpartiets paramilitära organisation. Det är tydligt att här ligger en man som öppet står för det andra döljer bakom strikta skjortkragar och prydliga slipsar. Han är nazist, rasist, fascist, kanske definierar han sig som allt detta eller väljer ett epitet, vad vet jag. Det jag vet är att han ligger i sin stol och njuter av livet, solen och maten i ett annat land, i ett land som visserligen tillhör Europa, men där invånarna vanligtvis har både mörkare hår och hud än han själv. Som övertygad nazist tillhör främmande kulturer det han starkt ogillar, hatar, vänder sig emot. Men här är han alltså och jag tänker att han plockar bitarna som passar honom, klart att hans familj ska få åka på solcharter, bara de främmande kulturerna inte invaderar hans eget land.

Jag känner mig illamående och kan inte låta bli att fundera över vilka värderingar han kommer att överföra på sina barn.

Det sker precis samtidigt som världen plötsligt vaknar ordentligt, för sent, men bättre sent än aldrig, tycker jag ändå och inser att flyktingsituationen är en humanitär katastrof. Det är samtidigt som bilden av en liten drunknad pojke som har flutit i land på en solig turiststrand i Turkiet kablas ut i alla medier världen över. En bild som får mig och många andra att krama våra egna barn extra hårt, swisha över pengar till välgörenhetsorganisationer och förtvivlat fundera över vad vi ska göra. Och lyckligtvis finns det många som inte funderar utan faktiskt gör något. Människor vill hjälpa och det är fantastiskt även om behovet av hjälp tycks vara omättligt. Men samtidigt finns det de som fortsätter att hata. Han är en av dem, han som lugnt ligger kvar i en solstol i ett land han inte har ett ruttet lingon till övers för, samtidigt som döda småbarn flyter i land på en sandstrand kanske bara några mil därifrån. Det är en grym ironi. Hatet kastar sin mörka skugga över solskenet, intoleransen får makthavare att bygga murar och andra att skrika "åk hem" till människor på flykt. Vi får aldrig låta hatet vinna.