"Han var ju inte arbetarnas fiende"

Ett av de tydligare kraven när strejken startar är att LKAB:s vd, Arne S Lundberg, ska bort från sin position. Lundberg, som även har titeln envoyé i disponibilitet efter sin tid som kabinettssekreterare vid utrikesdepartementet på 1950-talet, är hatad i Malmfälten.

När han den 25 januari 1970 promenerar genom stadshuset i Kiruna gör han det till en orkan av burop.

Då har kravet från gruvarbetarna sedan strejken startade varit att få prata med Lundberg. Men han har vägrat och hänvisat till att det rör sig om en vild strejk, att det inte finns någon laglig förhandlingspart.

Ett uttalande i media väcker vrede bland de redan uppretade gruvarbetarna, och han väljer att lämna offentligheten.

– Han sa till mig att stämningen var sådan att det var helt omöjligt att gå ut i media. Det gick liksom inte att nå ut den vägen, säger Harriet Lundberg, 60, under intervjun i hennes lägenhet på Södermalm Stockholm. 

Avsaknaden av kommentarer från Lundberg är något som media rapporterar. 

Det blir en stuggranne varse om vid morgonkaffet på sitt lantställe.

– Det var en stor rubrik på förstasidan i Svensk dagbladet: "Var är envojjen?" När han tittade han upp från tidningen såg han pappa stå i soptunnan och stampa ner sopor. Det var sopstrejk samtidigt, säger Harriet Lundberg och skrattar.

Det här är en turbulent tid som Harriet Lundberg har starka minnen av.

Hon är tio år och ser i pappans ögon att han är bekymrad och stressad.

Vid tiden för strejken bor familjen Lundberg på Östermalm.

– Jag har pratat med honom om strejken oändligt många gånger, och han sa inte det rent ut: Men han var oerhört ledsen att han framställdes som ett svin. För han var ju inte arbetarnas fiende.

Arne S Lundberg föds i Luleå 1911 men växer upp i byn Murjek. Därefter bär det av till Östersund, där han hoppar av gymnasiet för ett arbete som reporter på en lokaltidning.

Vid den tiden har Arne S Lundberg börjat intressera sig för politik, och den socialdemokratiska vägen. Det leder i förlängningen till en tjänst som kabinettssekreterare vid utrikesdepartementet.

Det är då som finansministern Gunnar Sträng tar kontakt med honom. 

Året är 1956, och ett år senare är han verkställande direktör i LKAB. 

Tolv år senare drar han på sig arbetarnas vrede.

Arne S Lundberg får bland annat motta dödshot både via telefon och brevledes, uppger Harriet Lundberg.

– Han hade nerver av stål, och tog det inte på allvar. Det var aldrig aktuellt med livvakter. Han promenerade obekymrat till jobbet.

I samtal med dottern har Arne S Lundberg berättat att gruvarbetarna uteslutande gick ut i strejk på grund av lönen. Vid den här tiden tjänade de bäst av industriarbetarna, hävdade han.

Men strejken hade även sin grund i ackordssystemet och arbetsmiljön. Hur såg han på det?

– "Det är ju inte så att man betalar människor för att de ska ha svåra arbetsförhållanden", sa han till mig. "Utan dessa måste man rätta till." Det var hans uppfattning. 

Ackordssystemet var Arne S Lundberg motståndare till, hävdar dottern. Fyra år innan strejken framför han dessa åsikter under ett föredrag för arbetsgivarföreningen och LO.

– Men det tyckte han inte bara för att han var snäll. Det var också ur företagets synvinkel. 

Enligt Harriet Lundberg berördes pappan av kraften i att gruvarbetarna höll ihop.

– Pappa berättade hur maktlös LKAB var under strejken.