Den första kvinnan, den enda som kört hela sträckan själv ombord på sin båt och den yngsta genom alla tider. Det var drömmen.
Men med bara en liten bit kvar, sydväst om Malören, tog resan slut för Caroline Wixner och hennes vattenskoter.
– Fyra landmil från att lyckas. Det känns jättesurt, utropar hon per telefon från Båtskärsnäs där hon och hennes följeslagare just kommit i land vid 20-tiden på onsdagskvällen.
I den hårda vinden, 24 meter per sekund, och de höga vågorna, upp emot 2,5 meter, gick det inte att fullfölja resan. Vågorna var för höga för skotern.
– Dom har haft ett helvete därute, konstaterar Bertil Mustonen, Luleåbo men också befälhavare på kustbevakningens båt kbv 181 som är stationerad i Umeå.
Det var han och hans besättning som hittade Wixner och följebåten, sedan resenärernasgps-sändare kommit igång igen vid 16-tiden på onsdagen. Innan dess hade hon och hennes följebåt med två reskamrater varit försvunna från kartan sedan de passerat en punkt mellan Skellefteå och Piteå. Oron var stor bland familjen och alla andra som följt hennes resa mellan Ystad och Haparanda.
Flyg- och sjöräddningscentralen bad om hjälp och bland annat sökte ett SK60-plan från F21 efter skotern och följebåten mellan Nordsjögrund och Malören. Flygplanet återvände dock till Kallax utan att ha hittat något spår.
181:an och dess besättning med Bertil Mustonen i spetsen var på väg mellan Luleå och Haparanda på onsdagseftermiddagen och letade under tiden. När gps-sändaren kom igång, visade det sig att kustbevakarna låg ganska nära följebåten dit Caroline Wixner lastat sig över i den höga sjögången. Vattenskotern hade Caroline Wixner tvingats lämna i havet.
– De hade slagit sönder sin VHS-radio i sjögången, berättar Bertil Mustonen.
– Det var när kustbevakningens båt kom som vi fick veta att vi var efterlysta i typ hela Sverige, säger Caroline Wixner.
Det var inte så illa som det framställdes. Enligt vissa uppgifter hade följebåten slut på bränsle, men så var det inte.
– Gud, nej! Vi hade bränsle nog att ta oss till Malören. Vi måste ju alltid se till att vi hade bränsle nog att ta oss till land.
Nu blev land istället Båtskärsnäs. Med kbv 181 i täten stävade de alla in till Båtskärsnäs dit de kom på vid 20-tiden på onsdagskvällen.
Hade allt fungerat som det var tänkt, hade hon nått dit på sin vattenskoter 22 timmar tidigare, på tisdagskvällen vid 22.30-tiden.
– Nu vill jag ha en ordentlig måltid, en dusch och sedan vill jag gå och lägga mig.
Det är henne väl unnat, hon har varit vaken sedan 06.15 på måndagsmorgonen.