Topptriss i blues-ess
Kalottjazz & Blues Sven Zetterberg Blues Band, Ian Siegal Band, Erja Lyytinen Band Blues Night, fredag 26/6-09 Haparanda Folkets Hus
SVEN ZETTERBERG. Alltid lika bra: Sven Zetterberg, en av Sveriges säkraste bluesmän. Foto: Mats Bengtsson
Foto: Mats Bengtsson
representanter för olika sorters blues, som höll musiken i gång från strax efter
åtta på kvällen fram till vid pass ett på natten. Och detta utan att entusiasmen och den smittsamma spelglädjen någonsin avmattades nämnvärt. Sven Zetterberg, från Södertälje men med en röst marinerad av skrovlig svensk-engelska, gick inledningsvis i gång med sitt band och lade självklart ribban på den höjd där den sedan stannade kvar resten av den svängiga kvällen. Zetterberg har en av
landets mest auktoritativa bluesröster och det är alltid en fest att se honom (och bandet!) i aktion. Han plockade flera nummer från
"senaste plattan" (som heter Hollerin ’Up A Storm och som tyvärr bara kom mer
eller mindre bort, när den först kom ut men: köp och lyssna absolut gärna på
den !) samt referererade även till genrekolleger som Ann Peebles, Tyrone Davis och inte minst Roy Head, vars intensiv-stökiga Treat Her Right han och bandet gjorde en järnspisdundrande
exemplarisk version av. Den med solglasögon (inomhus) försedde Zetterberg klarade av vad som helst och landade en långsamt bitterljuv Walkin ’the Backstreets and Cryin’, med lika stor beslutsamhet som den frodig halvskabrösa Big Legged Woman. Det var med andra ord bara ett allt större PARTY och det suggererades fram bara ytterligare mera av samma sort, när den trio som anfördes av engelsmannen Ian Siegal grupperade sig på scenen. Siegal, som jag av någon anledning missade när han spelade i Bluestältet på
Luleåkalaset för något år
sedan, har lovprisats högljutt av retrotidskriften
Mojo och brukar höjas till skyarna som en av Englands och hela Europas allra bästa bluesmän. Helt rättvist, visade det sig. För med sitt utseende à la en yngre och ännu mera härjad Mickey Rourke och med en hes och målmedveten attack i både låtval och framförande av dem, övertygade Siegal gradvis på ett allt mera djupgående sätt. I och för sig slängde han en del tröttsamma klichéer omkring sig ("musik är bara någonting som jag sysslar med mellan drickandet, som är vad jag egentligen gör") men det sätt som han ytterst målmedvetet byggde upp sånt som I’ m A King Bee, Back Door Man, Bo Diddley och annat (både
andras och eget stoff), och
i princip gjorde dem till sina egna låtar - det imponerade verkligen mycket. Höggradigt bucklig och organisk blues, med reverenser till såväl Lightnin’ Hopkins som Tony Joe White, med ögonblick som gjorde mig jätteglad. Verkligen. Och så avslutades alltsammans med den kaxiga lilla finska fyrverkerigitarristen Erja Lyytinen, som har spelat i Luleå tidigare och som headlinar årets upplaga av Rock & blues-festivalen i Flakasand den 11 juli, som iförd röd kjol och med höjd gitarr i beredskap kramade och strypgrepps-vred ur exakt det som skulle kramas och strypgreppsvridas ur instrumentet i fråga. Hon har inte precis blivit sämre sedan sist. Och larmade fram lika osäkrad blues- och rock som då jag senast upplevde henne. Tyvärr med något enstaka onödigt olycksfall av oväntat insmickrande karaktär, belastande helheten också. Alltså: en stark trippel med blues-ess, plockad direkt ur rockärmen. Och det under en och samma kväll. Inte direkt det man kallar för illa.
Så jobbar vi med nyheter