"Världen får inte glömma"

Många greps av panik och rusade ut från sina hem för att försöka springa ut ur staden. Många av dem stupade längs vägen. Taxichauffören, då 10 år, minns allt som om det var i går. I går var det årsdag av giftkatastrofen i Bhopal den 3 december 1984. Det nyligen gjorda besöket där var mitt tredje. För första gången fick jag tillstånd att komma in på fabriksområdet. Rostiga, höga konstruktioner med ledningar och tankar. En del tankar hade stora hål orsakade av frätande kemikalier. Här producerades bekämpningsmedel för jordbruket. På en tank stod det FOSGEN. Det var den gas som användes under första världskriget som stridsgas. Högt uppe såg vi en tank 310 som innehöll 43 ton metylisocyanat. Då, den 3 december, skulle ledningarna rengöras och av misstag leddes vatten in i tanken. En våldsam kemisk reaktion inträffade. Trycket i ledningssystemen steg och läckor uppstod. Dödligt giftig gas strömmade ut över fabriksområdet och ut över de omkringliggande bostadsområdena. Lämnade barnen
Vår taxichaufför som var 10 år den dagen minns allt kristallklart. Hur de sprang längs vägen, det var mörkt och luften var tät av den stickande gasen. En del trillade och blev liggande. Kvinnor lämnade sina barn för att rädda sig själva. En kvinna slängde sin baby i en damm för att den skulle dö snabbt och slippa att plågas. Chauffören och hans familj tog sig upp för en kulle till en skog där de stannade i tre dygn. Blötte filtar
Shyanna Devis man arbetade på Union Carbides fabrik. Han var rädd efter alla incidenter som inträffat. Några säkerhetssystem fanns egentligen inte. Av sina arbetskamrater hade han hört hur man kunde skydda sig om en olycka inträffade. De blötte filtar och gardiner och lade sig under dem i en säng. Det blev deras räddning. De flesta som försökte springa ut ur staden dog. Påföljande morgon stod det klart att 8.000-10.000 människor hade dött. Inom det närmaste året hade ytterligare 25.000 människor förlorat livet. Mångdubbelt fler var svårt skadade. I dag bedömer man att mer än en halv miljon människor fortfarande lider av skador efter mänsklighetens västa kemiska katastrof. Förlorade tre barn
Hazra Bi förlorade tre barn. Hennes son som var tre år den dagen, överlevde. Han tillbringade åtta år på sjukhus. I dag är han gift och har en son, men sonen är svårt handikappad både mentalt och fysiskt. Hazra Bi är själv svårt skadad. Nedsatt syn, hjärtklappning, förhöjt blodtryck, en känsla av att det brinner i kroppen, smärtor och allmän svaghet. Hon orkar inte ens bära en hink vatten. Hon har dock engagerat sig i en organisation som kämpar mot Union Carbide, ägare av fabriken där olyckan inträffade. Hon är kritisk och menar att Indiens regering inte vågar ställa företaget och USA till svars för det som hände. Hon menar också att Indien används som en plats för placering av företag och verksamheter som är förbjudna i USA. - Vi talar om demokratiska rättigheter men har vi några demokratiska skyldigheter. Vem skall ta ansvar för dessa lidande människor? undrar hon. Protester
Hazra Bi har organiserat mängder av protestaktioner riktade mot Union Carbide. Vid ett tillfälle fängslades hon tillsammans med 14 kvinnor och 3 barn för dessa protester. I går medverkade hon i en protestmarsch från centrala Bhopal ut till fabriksområdet. - Världen får inte glömma de generationer av människor som fötts efter katastrofen och som kommer att födas i framtiden med skador förorsakade av olyckan, säger Hazra Bi.

"Världen får inte glömma"

På morgonen 3 december 1984 vaknade befolkningen i indiska Bhopal av en sötaktig, skarp doft. Det brann i ögonen. De kunde knappt andas.