Hos djur belönas inget falskspel

Norrbottens lÀn2016-10-29 07:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Hon gnÀggar förhoppningsfullt nÀr jag kopplar pÄ finkan, berÀttar mannens dotter frÄn sin gÄrd.

MÀnniskor kan göra en besviken, nedstÀmd och bedrövad. SÀrskilt makten nÀr den ignorerar att den valts av folket. Och redan innan gÄtt samman i hemlig agenda.

Djur har inga baktankar. De luras inte. KÀrlek ger kÀrlek tillbaks.

I mÄnader har shetlandsponnyn gnÀggat ut sin sorg och hoppats. Vart tog hon vÀgen min vÀn? Hon kan vÀl inte bara försvinna? Ensam i hagen Àr dystert att vara.

Koppla pÄ finkan? NÀr hÀnde det senast? NÀr Spanska Damen klev in i den och försvann!

Ibland kan en lÀngtande ana fel.

NÀr mannen och jag grejade ute i höstas och mina barnbarn kom gÄende frÄn skolan och vi stod dÀr med dem, rÄkade Àven grannens lilla bruna hund vara ute. Snabbt smet han hit genom hÀcken, sprang runt, runt, runt pÄ grÀset bredvid barnen. Var Àr hon, var Àr hon?

Tid betyder inget för den som Àlskar.

De hÀr rösterna, grÀsets doft om hösten, allt stÀmmer, var Àr hon? Matte ropar men han vill inte, han minns. Hur han och den lilla vita en annan höstdag, ett annat Är, sprang runt, runt, runt i glÀdjerus.

Matte hon ropar och barnen visar vÀgen tillbaks. Okey dÄ. Men först lyfta ben och lÀmna brev mot cembratallens grova stam. NÀr min lilla vita vÀl kommer, dÄ vet hon.

Om shetlandsponnyns saknad, det vet vi.

Hur har dĂ„ Spanska Damen kĂ€nt sig i sin tillfĂ€lliga tillvaro? Ångrar sig, det gör inte djur. Hon bara följde sin kĂ€nsla, gillade inte den plötsliga tyngden utan började gĂ„ nĂ€r matte skulle till att rida.

Fördes in i finkan, skjutsades ivÀg för att gÄ kurs pÄ annan ort. Vad fin hon Àr, sa lÀraren, Äh, fÄr jag ha henne en mÄnad till! Vad skulle annars en justerad matte ta sig till?

Plötsligt en dag. Nu vet Spanska damen. Nu kan hon. Och matte okey.

– Jag följer med och hjĂ€lper till nĂ€r hon hĂ€mtar henne, sĂ€ger mannen och Ă„ker ivĂ€g.

Hur gick det?

– JodĂ„. Hon gick lugnt in i hĂ€stfinkan. NĂ€r hon kom ut och de fick syn pĂ„ varandra gnĂ€ggade de högt bĂ„da tvĂ„.

– Vad gjorde hon sen?

– Först snabba steg runt i hagen och lukta sig fram med ponnyn efter som en liten hund.

Är jag hemma? Är jag verkligen hemma? Ja, det luktar hemma! HĂ€r. Och hĂ€r. Och hĂ€r.

Sen gÄr hon fram till ponnyn. Ett lÄgmÀlt samtal börjar. De snusar pÄ varandra.

SÄ enkelt kan det vara nÀr man Àr juste. Djur som behandlas vÀl kan man lita pÄ. Hos djur belönas inget falskspel.

www.anitanilsson.se

Lyhört

LĂ€s mer om