Inger Enkvist: Fåfänga eller kunskap?

Nyligen dog skådespelaren Robin Williams, som bland annat är känd för sin roll som litteraturläraren Mr. Keating i filmen Döda poeters sällskap från 1989. Märkligt nog finns det svenska kulturpersonligheter som ser rollfiguren som ett ideal för lärare.

Det tydligaste sättet att få perspektiv på rollen är att jämföra med en liknande nordamerikansk film, Kejsarklubben, från 2002. Handlingen i båda filmerna utspelas på internatskolor med synnerligen ambitiösa elever och i centrum står en lärare.

I Kejsarklubben framställs idealet för utbildning som en mognadsprocess genom studieansträngning och kontakt med ett ämne som i det här fallet är antikens historia. Läraren Mr. Hundert vill visa sina elever i högstadieålder allt man kan lära av andra tider, och han understryker att stora män aldrig har handlat enbart för sitt eget bästa.

Mr. Hunderts pedagogik innebär att eleverna samtidigt ska utveckla sina kunskaper, sin förmåga att dra slutsatser och sin etiska bedömningsförmåga, något mycket komplext. Mr. Hundert utsätts i filmen för en frestelse. Han får en fräck och lat elev, son till en uppsatt man, och han tror en tid att han har lyckats ”reformera” pojken. Av ”lärarfåfänga” sätter han den eleven vid ett tillfälle framför en annan som alltid har varit skötsam, något han får anledning att ångra.

I Döda poeters sällskap används litteraturundervisning för att uttrycka den egna personen i stället för att studera texter av och om andra personer. Mr. Keating undervisar gymnasieelever och syftar snarast till att befria eleverna från studier. De behöver inte läsa läroboken och ska i stället pröva olika dramatiska tekniker. Framför allt ska de ”fånga dagen”, njuta av ögonblicket.

Det verkar som om konformism är den stora faran i livet. I den klubb det talas om, och som läraren indirekt uppmuntrar, samlas eleverna nattetid och bryter mot alla tänkbara skolregler. Eleverna i gruppen kommer på detta sätt i konflikt med skolan och sina föräldrar. Filmen hyllar ett uppror mot auktoritet som kan förknippas med 1968 och Mr. Keating förverkligar sig själv som rebellisk hjälte.

Mr. Keating lär sina elever att basera sitt uppträdande på sina känslor och handlar som om en ung person inte har något att lära av skolan eller av skolböcker. Samtidigt tar han inget ansvar för hur det går för dem ens i den nära framtiden. De här eleverna ska söka till universitet och kommer att behöva göra inträdesprov, men de har exempelvis överhuvudtaget inte läst litteraturkursen.

Om ledande kulturpersonligheter i Sverige ser Mr. Keating som ideal kommer det att ta tid att förbättra utbildningskvaliteten.