En gÄng var allt han ville att Äka dÀrifrÄn. Nu drömmer han om att Äka tillbaka.
ââAtt sitta runt middagsbordet med hela slĂ€kten, att bara vara tillsammans. Vad har jag kvar i livet? Det Ă€r bara dem.
Som tonÄring sade Faiaz Dowlatzai hej dÄ till sin mamma och barndomens Afghanistan. Lilla Balkh lÀngs med SidenvÀgen, en stad omskriven av Marco Polo och en gÄng i tiden förstörd av Djingis Khan, byttes mot mÄnader pÄ flykt, veckor i turkiskt fÀngelse och en riskabel resa över Medelhavet innan en nybliven 15-Äring landade i Sverige hösten 2015.
Fyra Är senare fick han tillfÀlligt uppehÄllstillstÄnd, en treÄrig respit som löper ut nÀsta höst.
"NÀr ska de knacka pÄ dörren?"
I dag Ă€r Faiaz Dowlatzai ordförande i Ensamkommandes förbund, har gett ut fyra sjĂ€lvbiografiska böcker â tre av dem pĂ„ svenska â och fĂ„tt pris för "ortens bĂ€sta penna" 2020. Men sedan talibanernas offensiv inleddes har han knappt klarat av att slĂ„ upp datorn. Ingenting fungerar lĂ€ngre.
ââJag Ă€r helt tom, kan inte sova eller Ă€ta. Jag sitter bara med telefonen i handen. I gĂ„r fick jag inte tag pĂ„ min familj pĂ„ flera timmar och visste inte om nĂ„got hade hĂ€nt dem. Den kĂ€nslan gĂ„r inte att beskriva.
Förutom tre syskon Ă€r resten av familjen Dowlatzai kvar i Afghanistan â i Herat, Mazar-e-Sharif och huvudstaden Kabul. De bilder som kablats ut frĂ„n hemlandet den senaste veckan pĂ„minner om zombiefilmer, sĂ€ger han.
ââVarje dag kĂ€nns det som att jag vaknar i en mardröm. Mamma berĂ€ttar om talibaner som kör runt pĂ„ motorcyklar utanför huset. Hon Ă€r rĂ€dd varje sekund, mina tjejkompisar i Kabul likasĂ„. NĂ€r ska de knacka pĂ„ dörren och döda just dig?
Systrar giftes bort
Tusentals mil frÄn hemlandet tittar han upp mot en blygrÄ Stockholmshimmel. Letar efter ord pÄ sprÄket som fortfarande inte Àr hundra procent hans.
ââTalibanerna dödar först och frĂ„gar sen. Den sortens rĂ€dsla förstör mĂ€nniskor.
Hur ett Afghanistan under talibanerna kommer att se ut den hÀr gÄngen gÄr inte att sia om, menar han. NÀr USA invaderade hemlandet 2001 och utropade sin seger över den fundamentalistiska rörelsen var han bara ett litet barn. Men de ultrakonservativa sedvÀnjorna levde kvar lÀngre Àn sÄ.
ââDet var vĂ€rst för kvinnorna, det fanns ingen frihet över huvud taget. Jag sĂ„g mina egna systrar giftas bort. Jag har ett syskonbarn som snart blir tonĂ„ring ... Jag kan inte ens tĂ€nka tanken att det skulle hĂ€nda henne.
Faiaz Dowlatzai Ă€r trött pĂ„ att prata dĂ„tid och framför allt pĂ„ att prata politik. Om talibanerna vĂ„gar han heller inte sĂ€ga för mycket; "jag Ă€r inte dum, min familj Ă€r kvar dĂ€r". Mestadels Ă€r han arg â arg pĂ„ dem som lĂ€t fundamentalisterna komma till makten Ă€nnu en gĂ„ng, pĂ„ dem som gav upp.
ââTalibanerna mördade min pappa och mamma blev ensam med Ă„tta barn. Regeringen kunde inte hjĂ€lpa oss dĂ„ och inte heller nu.
ââDe lĂ€t det hĂ€nda, de flydde. Flera tusen mĂ€n bara lĂ€mnade allting, till och med presidenten. Varför krigade de inte för sitt land? Folk skyller pĂ„ USA, pĂ„ EU, pĂ„ Sverige, men det Ă€r vĂ„rt land och vi som mĂ„ste fixa det.
"Skulle inte göra nÄgon skillnad"
Samtidigt hör han hur de egna orden ekar tomt pÄ andra sidan klotet. Maktlösheten plÄgar.
ââVet du hur hopplöshet kĂ€nns? Jag skulle jĂ€ttegĂ€rna Ă„ka tillbaka, samla unga och planera för att göra skillnad, ha nĂ„got att svara nĂ€r barnen frĂ„gar. Men jag kan inte. Det skulle inte göra nĂ„gon skillnad.
I de desperata röstmeddelandena frÄn Mazar-e-Sharif berÀttar hans mamma om mÀnniskor som köper ris för sina sista kronor, om hur det mÀnskliga lidandet i landet blir allt större. Faiaz Dowlatzai oroar sig mest över barnen.
ââBarn lever bara för sina drömmar â drömmar om att bli lĂ€kare, ingenjörer, piloter. Jag vet, för jag var ett av de barnen. Jag hoppas bara att de ska slippa svĂ€lta. Jag vet hur det kĂ€nns att vĂ€xa upp hungrig.