Kvinnorna på flykt: "Vi ska inte stanna länge"

Med två barn och utgånget pass tar sig 45-åriga Julia Nekrasova till Rumänien. Där får de tak över huvudet i ett kloster, i väntan på besked om var man kan åka.

– En präst sade att det fanns människor i Sverige som var redo att hjälpa, berättar hon när TT möter henne på flyktens slutdestination – Hässleholm.

TT: Vad visste du om Sverige?

– Jag kände inte till någonting förutom om svenska banker. Att det är bra ekonomi i Sverige, stabil ekonomi och stabilt liv.

Två av hennes barn är med i Sverige. Men Julia Nekrasova har tre. Äldsta dottern, 19 år, är kvar i Kiev med sin pappa, berättar hon med sorgsen blick när TT möter henne på en mötesplats för ukrainare i Hässleholm.

– Hem, vi vill åka hem. Till vår familj.

"Man kunde inte välja"

Vid ett bord intill sitter Natalia Chernihova och Olga Fariga, två 34-åriga kvinnor från Charkiv som känner varandra sedan tidigare.

Väninnorna berättar att de flydde tillsammans, med barn och ett husdjur – en liten kanin.

Färden går först till Kiev, en svår och lång resa som delvis sker under beskjutning, berättar Olga Fariga.

– 18 timmar. Sedan fortsatte vi till Polen, det tog två dagar.

I Polen hamnar de i ett shoppingcentrum som gjorts om till flyktingförläggning. Där får de vänta – men de vet inte på vad.

– Vi visste inte till vilket land eller vart vi skulle åka, säger Olga Fariga och fortsätter:

– Man kunde inte välja, utan fick vänta på en fri plats för att åka.

"Man måste jobba"

De båda vännerna har nu inkvarterats hos en familj i Hässleholm. Den akuta rädslan är över och tacksamheten är stor. Men hemlängtan och oron för de som stannat kvar i krigets Ukraina är svår.

– Vi väntar på att kriget ska ta slut så att vi kan åka hem, säger Olga Fariga.

Hur länge deras vistelse i Sverige faktiskt blir kan de inte spekulera i.

– Nu är det väldigt farligt att åka tillbaka, konstaterar Natalia Chernihova.

Det faktum att ingen av dem talar engelska försvårar dock möjligheten att ta sig fram i Sverige, fortsätter Natalia Chernihova, som arbetat som kock i hemlandet.

– Det första man tänker är att man måste jobba så att man kan köpa mat. Hur ska det gå om vi inte kan språket – och var ska vi bo?