Han var bara 14 år första gången han fick höra att han vägde för mycket. Det var efter det han utvecklade sin ätstörning.
Tolv år senare fick han höra de där orden igen.
– Det var när jag spelade för Anaheim, säger Jonathan Hedström och fortsätter:
– Vi fick väga oss varje måndag, och en gång hade jag gått upp ett kilo.
När tränaren Randy Carlyle fick veta det bestraffades han med straffrundor inför lagkamraterna.
– Han ville väl statuera ett exempel, säger Jonathan Hedström.
Sedan tillägger han:
– Hur som helst tog jag det jävligt hårt.
Han la om sin kost för att inte råka ut för det igen.
– Det enda jag åt under den där tiden var kyckling och broccolli, säger han.
På två och en halv månad gick han ned från 87 kilo till 73.
Det tvingade honom att byta spelstil.
– Jag hade inget val. Jag hade ingen energi och det kändes som köra in i en vägg varje gång jag tacklade någon, säger han.
Viktnedgången kostade också honom en plats i det landslag som några månader senare tog OS-guld.
– Bengt Åke Gustafsson förstod direkt att det var något som inte stod rätt till när han hälsa på mig, säger han.
Besvikelsen var stor.
– Jag tyckte först att han var en idiot. Men han gjorde givetvis helt rätt som inte tog ut mig, säger han.
Det var däremot aldrig någon annan ledare eller lagkamrat som sa något.
– Jag blev bra på att dölja det. Jag tror faktiskt inte det var någon som fattade att jag hade en ätstörning, säger han.
Han är glad att han sommaren 2006 flyttade hem till Sverige – trots att Anaheim Mighty Ducks vann Stanley cup den efterföljande säsongen.
– Just då kändes det förstås skit, men jag minns att vår fystränare vid ett tillfälle senare under den där säsongen sa "fan vad bra form du är i" till mig, och jag tror det hade gått åt helvete om jag stannat där, säger han.
Ishockeymässigt tog han sig däremot aldrig tillbaka till den nivå han varit på tidigare.
– Det gick hyfsat för mig den första säsongen efter jag hade flyttat hem. Men jag mådde inte bra, och var kass efter det, säger han.
Så småningom gav Jonathan Hedström också upp ishockeyn.
– Men det var inte förrän jag flyttade hem till Skellefteå som jag sökte hjälp, säger han.
Han skrev in sig själv på en ätstörningsklinik.
– Jag fick ta av mig alla kläder och ställa mig på en våg. Sedan tog de en massa blodprover, säger han.
Läkarens besked kom som en chock för honom.
– Det visade sig att mina lever- och njurvärden var katastrofala och hon sa att jag skulle dö om jag inte började äta. Det var en jävla tankeställare, säger han.
De efterföljande sex månaderna gick han upp 13 kilo.
– Om jag inte börjat äta då hade min kropp börjat ta av organen, säger Jonathan Hedström.
Han tillägger sedan:
– Och jag ville ju inte dö.
Samtidigt medger han att han vid några tillfällen haft självmordstankar.
– Men det gick aldrig så långt att jag försökte, säger han.
Det var döttrarna Tilly och Lovis som fick honom att låta bli.
Nu mår han bra.
– Det händer fortfarande att jag ringer terapeuten jag träffade när jag skrev in mig på ätstörningskliniken i Skellefteå, säger Jonathan Hedström och fortsätter:
– Men jag har lärt mig att leva med min ätstörning, och får inte ångest av att äta längre.
När han var yngre skämdes Jonathan Hedström över sitt problem. Det gör han inte längre.
Nu för tiden åker och han runt och besöker idrottsklubbar och skolor och berättar sin historia.
– Jag tror det är många fler än vad man kanske tror som mår dåligt, och det är bara genom att prata om sådana här vi kan förändra det, säger han.
Men de flesta av elitklubbarna han har erbjudit sig att besöka har tackat nej.
– Det är nästan bara mindre klubbar som har vågat ta emot mig, de större klubbarna är livrädda för att jag ska sätta griller i huvudet på folk, eller trampa någon på tårna, säger han och suckar.
Han är besviken på dem.
– Jag tycker det är så jävla dåligt, men förhoppningsvis tänker de om, säger han.