– Det har varit en otrolig omställning. Framför allt kanske för min fru och min äldsta har haft det jobbigt sedan hemflytten, säger Holmström.
När Kuriren träffar Tomas Holmström så är han på Armécupen i Boden för att coacha sitt 01-lag. Han är en av de absolut största svenskarna som har spelat i NHL med sina fyra Stanley Cup-segrar. Efter 1207 matcher och 627 poäng var karriären över för "Demolition Man" som han kallades för i USA.
Sommaren 2014 tog familjen beslutet att flytta hem.
– Det var inte så enkelt att flytta hit för barnen. Min äldsta lämnade sina tre bästa kompisar därborta och hitta nya bästa kompisar händer inte per automatik. Jag har förståelse för att det tar tid.
Är du orolig för att det kommer ta lång tid?
– Jag har pratat med en annan som hade bott i USA i 20 år och för henne tog det åtta år att vänja sig vid Sverige igen trots att hon bodde i Stockholm.
Hur länge var ni i USA?
– Vi bodde där i 18 år och det är inte så enkelt att bara flytta hem. Jag känner mer folk i Detroit än vad jag känner här, säger Holmström.
Under nyår så valde familjen att åka till Detroit, men Tomas stannade själv kvar i Sverige och Norrbotten.
– De är i Detroit just nu, men jag valde att stanna i Sverige för jag ville inte missa den här cupen, säger han.
Har du någon gång känt att det hade varit enklare att stanna kvar där borta?
– Nog har jag väl någon gång tänkt tanken. Fast samtidigt gillar jag det här med fyra årstider, skoter och fiske. Det sitter som i min grund att hålla på med de sakerna, säger Holmström och fortsätter:
– Det är ett bra liv i Sverige även om det också är bra i USA så var vi tvungna välja.
Han har också upptäckt att det går åt rätt håll för familjen när det kommer till att känna sig hemma igen.
– Mellersta grabben säger nu när han är i USA att han saknar Piteå och det är väl bra. Barnen är amerikaner i grunden och jag förstår att det är tufft för dem.
Är du också amerikan?
– Nog är det väl lite jänkare i mig också. Jag tror att det hänger ihop med att jag stannade i 18 år i en och samma klubb. Hade jag blivit trajad runt om i USA hade jag kanske känt det på ett annat sätt, men vi hade det bra i Detroit inget snack om det.
Att Tomas Holmström själv trivs i Piteå råder inget större tvivel om även om han antagligen hade gjort samma saker utanför isen i USA som han gör hemma i Piteå i dag.
– Jag har missat så otroligt mycket under min karriär och det kunde gå en månad utan att jag såg mina ungar på is och hur kul är det. Så nu försöker jag vara med på allt istället.
Trots att flyttlasset gick från Detroit till Piteå under 2014 så är USA fortfarande ett land som ligger Holmström varmt om hjärtat. Det handlar om att hålla kontakten med vänner som han har spelat hockey med under hela sitt vuxna liv.
– Det är klart att jag håller kontakten med Zetterberg (Henrik) och Kronwall (Niklas) och grabbarna, men ju längre jag är här desto mera tappar vi kontakten. "Lidas" (Niklas Lidström) grabb var här på hockeyskola och då var tog vi ett helikopterlyft till Tjäksa och sedan gick vi ned till Bäverholmarna. Sedan så har jag träffat Chris Chelios, Kris Draper, Steve Yzerman och Brendan Shanahan och det är alltid lika kul att träffa gamla lagkompisar. Jag känner mer spelare i dag som har gått i pension än som fortfarande spelar.
Resorna till Nordamerika har också varit frekventa sedan familjen flyttade hem till Piteå.
– Jag var på Lidas nominering till Hockey Hall of Fame i Toronto och i februari ska jag tillbaka till USA då jag ska till Detroit och Colorado sedan blir det en resa i april och jag blir lite less av att flyga fram och tillbaka dit.
Han erkänner också att det inte har varit helt enkelt att släppa ishockeyn och saknaden av tävlingsmomentet och snacket i omklädningsrummet har var påtaglig.
– Jo har absolut saknat det. När jag åker iväg och spelar välgörenhetsmatcher med mina gamla kompisar så är det skitkul. I februari ska vi (Detroit Red Wings) möta Colorado (Avalanche) och det ska bli grymt kul.
Matcherna mellan lagen var under en tid bland de tuffaste matcherna NHL kunde bjuda på och en av matcherna fick ett flertal smeknamn som till exempel "Bloody Wednesday" och "Fight Night att the Joe".
Blir det snällare nu än vad det var då?
– Jag antar att det blir lite lugnare, säger Holmström och skrattar.
I dag så handlar mycket av Holmströms kontakt med ishockeyn om hans söners lag. Han tränar såväl Piteås 01-lag som 03-lag och han känner att det är något som han vill göra för att få extra mycket tid med Max och Isak.
– Det här är min fritid. Jag har en grabb i 01-laget och en i 03-laget hade jag inte haft det så hade jag antagligen inte varit med och tränat lagen heller. Jag gör det för att jag vill vara med mina barn.
Inget annat?
– Jo jag är väl också ute efter kicken. Det känns när det blir tajt ute på isen eller om en spelare deppar så måste jag vara där. Det är viktigare att jag är där när det går tungt för dem än när det går bra. Det handlar om att pussla ihop gruppen så att alla drar åt samma håll oavsett resultat.
Har du någon förebild som tränare?
– Oj det är svårt att säga. Jag har haft så många tränare genom karriären, men jag har väl försökt snappa upp allt bra på vägen. Jag har haft tränare som Niklas Wikegård, Scotty Bowman och Mike Babcock så det finns att plocka utav för jag behöver ju inte uppfinna hjulet på nytt, säger han.
Vad är den stora skillnaden när du ser ungdomshockey i dag och när du växte upp?
– Nu är spontanhockeyn nästan helt är borta. När jag växte upp kunde vi tillbringa sex timmar en lördag på uterinken utan en tränare som hela tiden sa åt vad du skulle göra. Det är då du lär dig.
Fortfarande så handlar engagemanget inom ishockey hans barns två lag. Även om han har gjort ett besök i Piteå A-lags omklädningsrum.
– Det var ett gästspel under förra säsongen och jag har fått en fråga av "Nobbe" om att jag komma igen och snacka om powerplay, men jag måste hitta tiden till det. Jag hinner inte med allt så enkelt är det.
Är Piteå hemma för resten av livet nu?
– Bara för att vi har flyttat tillbaka till Piteå så innebär det ju inte att det är ett beslut för livet, säger Tomas Holmström innan han jäktar iväg för att hinna äta lunch med laget på Björknässkolan.