Dess gudmor är Aristospels vd Thyra Svensson, gudfar journalisten Bernt Unger och ärkeängeln, budbäraren, är utan tvekan Göran Agdur.
I mars 1938 steg Unger, hemmasnickare och journalist vid Söderhamns-Tidningen, in på spel- och leksaksföretaget Aristospels kontor i Stockholm med en ganska klumpig konstruktion som han kallade ett ishockeyspel. Thyra Svensson, tuff affärskvinna och Sveriges första kvinnliga auktoriserade revisor, såg genast möjligheterna bakom det som mest liknade en mangel och köpte Ungers patent från året innan. Spelet kördes ut till bröderna Klas och Henrik Widegren på Lidingö, ett uppfinnarpar med visst internationellt rykte, som fick uppgiften att modifiera det.
Fräck kopia
Inom bara några månader hade de listat ut att spelarna skulle löpa i skåror på masonit-isen, hållas på plats av en liten släde på isens undersida, manövreras fram och åter med en spak och kunna röra sig 360 grader runt sin axel. Precis som i dag alltså, bara finmekaniken och materialet har förändrats.
Puck, som spelet döptes till, gjordes i 1 000 exemplar med blå träsarg, grå is och platta plåtspelare som såg ut som bandyspelare med runt klubblad och en mössa på huvudet – målvakten bar keps. Bara en handfull exemplar torde ha överlevt in i våra dagar.
Under kriget gjordes inga spel men från 1945 till 1957 var Aristospel ensamt på marknaden och excellerade i nya modeller som såldes i 100 000-tals exemplar och även gick på export till hockeyländer som Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Kanada och Finland. Men 1957 gick patentet ut och Stiga gjorde entré med ett spel så likt Aristospels att branschen rodnade av harm. Stiga hade allierat sig med Sven ”Tumba” Johansson, pr-snille och nybliven världsmästare i riktig hockey, och företaget har därefter helt dominerat den europeiska marknaden.
Rinkar av plast
Dagens Stigaspel är förstås av plast, har 3 D-spelare sedan 1968 och från 1983 kan några spelare åka bakom mål.
Under 1980-talet organiserades alla hemmaligor till en nationell serie, Svenska bordshockeyförbundet bildades och ett första SM arrangerades 1982. Vann gjorde legendaren Göran Agdur, född 1954, och sedan dess har han gett bordshockeyn ett ansikte och varit dess ambassadör världen runt. Tidvis var han anställd av Stiga för att lansera spelet vid mässor och i butiker. Den som mötte Agdur fick leda med 3–0 i en match till 5 och den som vann fick ett spel.
– Jag blev inte av med många spel, det hände ibland att jag spelade en läggmatch mot någon okaxig, blyg kille, säger han till TT.
Maltsev till Firsov
Roligaste minnet?
– När jag spelade på Himmelska fridens torg i Peking, en obeskrivlig upplevelse, farfar och farmor i Mao-uniformer som skrattade på sig när jag snurrade spelaren så fort det gick, och barn som klättrade upp på spelet. Den senaste tiden har jag varit i ryska Kursk, där är spelet stort, otroligt tekniska spelare.
Är passionen kvar?
– Ja. I Kursk spelade jag mot hemlösa barn i ortodoxa kyrkans regi, då föds den på nytt.
När Agdur spelar bordshockey kan han svårligen hålla sig från att kommentera skeendet med namn ur den ryska 1960- och 1970-talshockeyn – Maltsev till Jakusjev, Firsov är framme på returen, MÅL! Alla finter och skott har namn, en lundvallare, japan, farsa, Orsastöt, Lill-Stöveln.
Hur slår man dig?
– Läs mitt spel, dra ned på tempot, tråka ut mig.