– När avslaget kom var det som att mitt hjärta brast. Det känns ofattbart. Jag tycker så mycket om honom och han, liksom de andra ensamkommande ungdomarna, behövs i Sverige, säger Mohammads gode man Ylva Sköld.
Mohammad Jafari tillhör den förtryckta gruppen hazarer i Afghanistan. När han var tre år blev hans morbror mördad av talibaner. Efter det flydde familjen hals över huvud till Iran, där Mohammad har levt alltsedan dess – utan giltiga iranska id-handlingar och utan möjligheter att gå i iransk skola eller att ta annat än svarta jobb.
– De var elaka mot oss. Polisen kom och slog oss, tog pengar och skrämde oss med att deportera oss till Afghanistan, berättar han.
Som liten blev han ofta hämtad till polishuset för att städa toaletterna. När han var färdig slog de honom innan han fick gå.
När kriget i Syrien startade stöttade den iranska regimen den syriska armén och afghanska flyktingpojkar inkallades som soldater. Polisen sa till Mohammad att han fick välja mellan att åka till Afghanistan, eller till Syrien för att strida.
– Om jag deltog i kriget skulle jag få uppehållstillstånd i Iran och möjlighet att studera.
Många av hans kamrater antog ”erbjudandet” och tillfångatogs snart av IS. Mohammad har sett filmklipp på nätet när hans kompisar dödas exempelvis genom att få halsen avskuren.
Även Mohammad skickades iväg för att genomgå en stridsutbildning. Under en busstransport stannade de till vid en restaurang och då passade Mohammad på att rymma genom toalettfönstret. De sköt efter honom, men han lyckades fly hem till sina föräldrar igen. Föräldrarna uppmanade honom att försöka hitta en säkrare framtid utomlands. Han tog sig till Turkiet och därifrån i en överfull gummibåt över Medelhavet. Mohammad ramlade i vattnet och tappade alla sina tillhörigheter, men drogs upp igen av en kompis.
Efter många hårda strapatser och långa fotvandringar genom Europa kom han till Sverige i september 2015. Idag bor han i ett kommunalt boende för ensamkommande i Luleå. Han går i skolan och har lärt sig svenska.
– Jag har aldrig stött på en så duktig kille som Mohammad. Det första han önskade sig när jag frågade vad han behövde var ett svenskt lexikon, berättar Ylva Sköld.
Mohammad trivs i Luleå.
– Alla är snälla, de är för mig som bröder och systrar.
Men i november kom dråpslaget – ett avslag på asylansökan.
– Jag har rymt många gånger från döden. Den här gången när jag kom till Sverige tänkte jag att de kanske skulla skydda mig och ge mig någonstans att leva. Men nu har jag tappat modet, säger han sorgset.
Under intervjun med Migrationsverket berättade Mohammad om sin situation i Iran. Det visade sig vara ett misstag.
– Problemet är att Migrationsverket struntar i vad som hände i Iran. De bryr sig bara om vad som kan hända i Afghanistan, förklarar Ylva Sköld.
Hon vet att det finns en dödlig hotbild – av flera skäl – mot Mohammad i Afghanistan. Vid intervjun kände de dock inte till alla omständigheter runt hoten mot familjen. Tidigare hade pappan bara sagt "du får inte åka till Afghanistan, du kommer att dö". Först efter intevjun när Mohammad sa att det var viktigt berättade pappan mer på telefon. Nu menar Migrationsverket att det är efterhandskonstruktioner.
Mohammads advokat har överklagat till Migrationsdomstolen. Mohammad har ont i magen och ligger vaken hela nätterna.
Vad gör du om du utvisas till Afghanistan?
– Jag vet inte. I så fall måste jag tillbaka till syriska armén och kriga, så att jag kanske senare kan få uppehålltillstånd i Iran.
Hur ska du ta dig till Syrien?
– Samma väg som jag kom.
Ylva och hennes man Bror-Erik Sköld skakar på huvudet. De tror inte på idén att resa till Syrien. De vet inte vad de ska ta sig till.