Jag föddes på Ågatan i Boden och bodde i huset där Lundmans kemiska tvätt en gång låg. Kyrkgatan går i dag över vårt gamla potatisland. När jag var fyra år dog min mamma så jag växte upp hos mormor och morfar. På den tiden gick man bara sju år i folkskola. 1950 sökte SJ en rask yngling på järnvägen och överläraren Sten Wallström rekommenderade mig. Så dagen efter skolan började jag där. Jag var springpojke, avancerade till ekonomijobb och gick i pension vid 60 år.
Då fick jag mer tid för bingolotto och bowlingen. Vi var ett gäng grabbar som spelade bowling utomhus på masonitbanor vid Lundagårdsskolan. När Folkets Hus byggdes 1966 fick vi en bowlinghall. Vi var tre som bildade Bodens Bowlingssällskap och jag är fortfarande kassör i samma klubb. I 24 år har jag sålt bingolotter. Förr stod man ute i 30 graders kyla. Numera får vi sitta inne på Coop.
Jag tycker det roligaste är att få träffa folk. När jag börjar prata så går det inte att få tyst på mig. Jag är en positiv person men tinnitus som jag haft i 20 år är en plåga. Jag har ett oväsen i örat, dag och natt. Ibland låter det som i en Tarzanfilm när elefanterna dundrar genom djungeln, eller som när det blåser runt knuten i fjällen. Ljudet ändras hela tiden. Däremot går det bra att sitta på Coop och sälja lotter mitt ibland alla skramlande kundvagnar och ungar som skriker. Det är som musik i mina öron. Samma med bowlinghallen där det brukar vara ett jäkla liv på hemmamatcherna. Bodens bowlingklubb har ju gått upp i elitserien igen. Men jag vågar mig inte dit. För jag blir så nervös. Mina vänner brukar ringa till mig när laget leder. Som regel sitter jag ändå och säljer bingolotter när de spelar så kan jag inte gå dit.
Jag har haft ett väldigt bra liv men fick cancer 2005. Den har jag hållit i schack, men nu har den börjat spöka igen. Det är inget som stör mig. Jag kan inte fortsätta leva för att tro att jag ska dö. Jag sade åt läkaren att jag struntar i att jag har cancer. Jag ska inte dö av det utan av ålderdom. Det tyckte läkaren var en bra inställning."