Videon är inte längre tillgänglig
En isande kall vind sveper in över kusten samtidigt som mörka moln dansar på himlen. På några få ställen lyckas solen ta sig igenom den gråa massan vilket ger ett trolskt, gulaktigt sken över platsen.
Det var här som Per Olof Quist, 70, hade tänkt hänga upp livets verktyg och sätta punkt. Det var också med utgångspunkt från den här fastigheten som han ville ge sina döttrar guldkant på tillvaron.
Den drömmen slås effektivt sönder och samman en aprildag för snart sex år sedan, när inbrottstjuvar bryter sig in i huset och plockar med sig konst, värdepapper, koder och en bankdosa.
– Jag förstår inte hur man kan vara så hänsynslös och leva vidare med det, säger Per Olof Quist till Kuriren.
Bara att mentalt återvända till den där vårdagen då han och särbon återvänder från en semesterresa i Spanien är i dag en prövning för honom. Under hela samtalet är hans ögon är fyllda av tårar och vid ett par tillfällen tjocknar rösten.
– Jag är affekterad än i dag. Det blev någon slags chock. Jag har varit med om många situationer tidigare men något sådant här har jag aldrig sett. Det blir ett slags trauma. Man förväntar sig inte att ens hem ska vara upprivet. Sedan startade karusellen, säger han.
Direkt efter inbrottet börjar gärningsmännen tömma Per Olof Quist bankkonton på pengar. Totalt försvinner 802 000 kronor. Tre män döms senare till långa fängelsestraff. Den fjärde får domen av Luleå tingsrätt i morgon.
Det är ett brott som får förödande konsekvenser. Per Olof Quist har börjat planera för den sista tiden i livet som pensionär efter åren som pilot. Han har köpt på sig några fastigheter och lite skog.
Tanken är att ordna en trygghet för sina tre döttrar men även att ha något att göra på dagarna.
– Jag hade det ganska bra då men gjorde det här för att jag kände mig frisk och pigg. Jag ville inte sätta mig ner och stanna av utan jag ville vara aktiv. Man mår ju bäst när man är i gång och känner att man gör nytta, berättar han.
Lånen Per Olof Quist har i banken tvingas han lösa.
– De sa att jag var utan likvida medel och att de ville ha allting klart på en gång, ”nu kan vi inte hjälpa dig längre, utan du måste lösa det här omedelbart.” När man går ut med sådant från en bank som man har tjänat i decennier och man har skött sig, då är det också en chock.
Han drar efter andan innan han fortsätter.
– Det blev så våldsamma konsekvenser. Det blir som en krigssituation. Några gånger har jag sagt att det är lika bra att de skjuter mig, så slipper man plågas med det här.
I dag är han tämligen säker på att historien har skadat honom, både fysiskt och psykiskt. En del av konsekvenserna är ältandet med särbon Iréne Ekberg. Något han konstaterar med ett leende.
– Jag har haft tur som har träffat henne. Hon är en hjälte som har hjälpt en person som hon inte hade behövt hjälpa. Jag hade inte ens kunnat sitta här om det inte var för hennes skull, säger Per Olof Quist och syftar på att hans livskamrat i dag äger gården i Jävre.
Efter det långa samtalet och en kopp kaffe visas Kurirens utsända runt på gården.
Nere vid stranden sjunger vågorna sin sång.
Med blicken ut över havet konstaterar Per Olof Quist.
– Jag tror inte de har förstått vad de har ställt till med, säger han.