År 2015 tog 1554 personer sitt liv i Sverige, Det är nästan sex gånger vanligare att dö till följd av självmord än att

dö i trafiken. Majoriteten av alla som tar livet av sig är män. Många lider av depression och ångest.

På DN Debatt (7/8) skriver Lotta Ekdahl och Alfred Skogberg från organisationen Suicide Zero att orimligt litet pengar satsas för att förebygga självmord. Medan nollvisionen för att få ner dödstalen i trafiken fått en väl tilltagen budget har nollvisionen för antalet självmord som antogs av riksdagen 2008 knappt några medel att röra sig med

Att antalet självmord inte minskat sedan nollvisionens införande är ett misslyckande. Samhället behöver göra betydligt mer för att fånga upp dem som mår dåligt. Möjligheten att få stöd och hjälp är livsavgörande.

Samtidigt blir jämförelsen mellan hur stora resurser som avsätts för att motverka dödsfall i trafiken respektive dödsfall orsakade av självmord en aning missvisande. Säkrare bilar, utökade fartkontroller, alkohollås och 2+1- vägar är handfasta åtgärder som effektivt kan få ned dödstalen i trafiken. Det är svårare att hindra en människa som inte längre vill leva. Ångest, depressioner, självskadebeteende och självmordstankar går inte att bota hur som helst. Problem av den typen låter sig inte lösas genom att bara satsa mera pengar.

Tanken på självmord som en utväg ur hopplöshet finns hos många. Det är något vi talar om sällan. Om vi gjorde det oftare skulle vi sannolikt upptäcka signalerna tidigare.

Psykisk ohälsa och självmordstankar är något som omgärdas av ett tabu, eftersom det ses som ett tecken på svaghet. Men även två av de mest beundrade politikerna och statsmännen genom tiderna kämpade under långa perioder med självmordstankar.

Abraham Lincoln, som drabbades av återkommande depressioner och kände sig melankolisk under hela livet, beskrev sin ångest så här: “I am now the most miserable man living. If what I felt were distributed to the whole human family there would be not be one happy face on the earth. I must die or be better it appears to me.” Winston Churchill brukade referera till sina perioder av djup depression som “den svarta hunden”.

För alla dem som kämpar med ångest och depressioner är Lincolns och Churchills beskrivningar begripliga. Det är svårare för en människa som aldrig lidit av psykisk ohälsa eller brottats med suicidtankar att förstå.

Kanske är det därför staten bara satsar småsummor på forskning om att förebygga självmord jämfört med vad man satsar på trafiksäkerhetsforskning?