Striden står om ordförandeskapet, som varit vikt för den samiska intresseorganisationen Mijá ednam. I stadgarna finns dock inget fastslaget och Jokkmokks kommun kräver att ordförandeskapet i tvåårsperioder ska alternera mellan Mijá ednam och kommunerna.
– Vi anser att det stärker förvaltningen och skapar förtroende i lokalsamhället. Det är sagt att Laponiatjuottjudus ska vara en lokal förvaltning. Inte en samisk förvaltning, säger kommunalrådet Robert Bernhardsson (S).
Men samebyarna vägrar att släppa ordförandeskapet.
Det är ett högt spel som pågår. Konsekvenserna riskerar världsarvets framtid och kan skapa en enorm förtroendekris mellan kommunen och samebyarna.
* * *
Laponia förklarades 1996 som världsarv av FN-organet Unesco. Det består av nationalparkerna Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet och Muddus, naturreservaten Sjaunja och Stubba samt ytterligare tre områden, bland annat Rapadeltat.
Laponiatjuottjudus är det samiska namnet för Laponiaförvaltningen. Den drivs som en ideell förening och bildades i augusti 2011. Bildandet föregicks av den så kallade Laponiaprocessen.
Den 1 januari 2013 övertog Laponiatjuottjudus under en prövoperiod ansvaret för världsarvet från länsstyrelsen.
Styrelsen består av nio ledamöter; fem från Mijá ednam, samt en vardera från länsstyrelsen i Norrbotten, Naturvårdsverket, Gällivare och Jokkmokks kommunen. Det finns en samisk majoritet men besluten ska vara fattade med konsensus, det vill säga att alla är överens.
Prövotidens slut är satt till 31 december 2018. 37 av 128 remissinstanser yttrade sig under fjolåret. Tre av dem vill att staten ska få tillbaka förvaltningsansvaret: Jokkmokks kommun, Svenska rovdjursföreningen och Norrbottens ornitologiska förening.
Regeringen väntas fatta ett beslut under året.
* * *
Vad handlar då striden konkret om? Enligt uppgifter från flera olika aktörer som Norrbottens Media varit i kontakt med gror ett starkt missnöje, bland annat i kretsar kopplade till besöksnäringen. De anser att Laponiatjuottjudus styrelse till stor del blivit ett forum för rättighetsfrågor kring mark och att detta bromsar utvecklingen för turismen, samt att man även hanterat frågor utanför världsarvet, något som inte ska ingå i uppdraget.
Detta medan andra ärenden, exempelvis en fyrhjulingsväg som en sameby fått statliga medel till att dra över obrutet fjäll, hållits borta från bordet.
– Laponiatjuottjudus har blivit storpolitik. Det styrs från högre ort och i princip hela styrelsen sitter som gisslan, säger en källa.
Bilden bekräftas till viss del av Robert Bernhardsson.
– Vi har tydliggjort för staten att det finns ett antal områden som behöver förbättras. Vi har haft högre förväntningar på Laponias utveckling när det gäller fler besökare och entreprenörer, säger han.
Mijá ednam och länsstyrelsen har en helt annan åsikt. Vi ska återkomma till det.
* * *
Norrbottens Media har begärt ut kallelser och protokoll för möten inom Laponiatjuottjudus från 2014 och framåt.
Exempel på ärenden som hanteras är sophantering i fjällvärlden, upprustning av rastplatser efter Vägen västerut, förhindra spridning av contorta i Muddus nationalpark, satsningar på Naturrum Laponia i Stora Sjöfallet, skrivelse om hur en gruvdrift i Kallak påverkar Laponia och utveckling av rovdjursinventering.
Av protokollen framgår att försöken med att lösa ordförandestriden pågått sedan mars 2017, då en arbetsgrupp tillsattes bestående av Jokkmokks förre kommunalråd Stefan Andersson, Mijá ednams representanter Helena Omma och Gudrun Kuhmunen, samt länsstyrelsens Britta Wännström.
Länsstyrelsen och Naturvårdsverket stödjer ett roterande ordförandeskap men gör inte anspråk på det utan accepterar den lösning som kommunerna och Mijá ednam hittar. Kommunens hållning är tydlig. Hittar man inte konsensus kring ordförandeskapet ska förvaltningen återgå till staten. Alltså i princip ett ultimatum.
Möten hölls men positionerna var låsta. I september begärde gruppen förlängd utredningstid. Länsstyrelsen lanserade i oktober 2017 ett kompromissförslag som gick ut på fortsatt samiskt ordförandeskap det närmaste året men att rollen som vice ordförande stärks.
Det accepterades av Mijá ednam men inte av Jokkmokk. I december 2017 konstaterade arbetsgruppen att man inte har någon lösning. Mycket står på spel. Ett ”worst case-scenario” skissas upp i skrivelsen. Följderna av ett misslyckande kan bli att Unesco kräver omstart i världsarvsarbetet, storm kring samepolitiken, sämre samarbetsklimat och att tilltron till parternas kompetens urholkas. Vad händer med personalen? Vad händer med Naturrum Laponia? Måste alla skyltar göras om?
Försöken att lösa situationen har dock fortsatt. I januari kallades ett extra partsråd samman med landshövding Sven-Erik Österberg som ordförande. Vid ordinarie partsrådsmöte i mars framförde staten via vikarierande landshövding Johan Antti att föreningen kan stå inför ett upplösande om man inte kommer överens. Staten erbjöd sig att ta över ordförandeskapet men parterna endades om att ordförande Jakob Nygård kunde sitta kvar under 2018. En ny, utökad arbetsgrupp tillsattes som fått till 30 september på sig att hitta en lösning.
* * *
Den samiska stoltheten över att få förvalta Laponia är stark. För Mija ednam är det inget alternativ att släppa ordförandeskapet.
– Tittar man i förvaltningsplanen så är det tydligt att samebyarna bär upp kulturvärdena och bör ha starkt inflytande. Det handlar inte bara om att spika spänger utan minst lika mycket om att stärka en levande samisk kultur med renskötsel. Det är sagt att vi får vara den som leder arbetet och vi anser att det är naturligt att vi fortsätter som vi gjort hittills, säger Helena Omma, ordförande i Mijá ednam.
Att Laponiatjuottjudus blivit storpolitik i stället för förvaltning håller hon inte med om. Men hon säger sig ha förståelse för kommunens synpunkter om besöksnäringen.
– Jo, absolut. Men i vår remiss har vi lyft andra frågor som vi saknat, kopplade till renskötsel och den samiska kulturen. Det finns ett antal frågor som kommit på efterkälken. Men organisationen är ung och allting utvecklas efterhand.
Mijá ednam har inte gett upp tanken på att hitta en lösning.
– Det är en process där samtal pågår. Men det är svårt att förhandla och föra dialog när man samtidigt är rädd att allt ska falla, säger Omma.
* * *
Den låsta situationen upplevs som pressande av de anställda vid Laponiatjuottjudus. Vid mötet i mars vädjade två ur personalen till de styrande att ta ansvar och hitta en lösning.
Verksamhetschef Åsa Nordin Jonsson är dock nöjd med tjänsteorganisationens arbete.
– Vi har klarat det vi ska göra enligt antagna verksamhetsplaner. Vi har en viss personalbrist nu men vi kommer att rekrytera till tjänsterna. Att det blir en oro hos personalen när man inte vet vad som händer på en arbetsplats är inte konstigt. Jag upplever dock att det är lugnt på kansliet just nu, säger hon.
Gällivare kommun har en mildare hållning i frågan än Jokkmokk.
– Vi kan acceptera flera olika lösningar. Det finns saker föreningen behöver jobba med och bli bättre på, absolut. Men det viktigaste är att man kommer överens så vi inte behöver lämna ifrån oss förvaltningen. Båda parter måste ge och ta, säger kommunalrådet Jeanette Wäppling (V).
* * *
Striden om ordförandeskapet kan tyckas märklig. För det första finns en samisk majoritet i styrelsen oavsett vem som är ordförande, för det andra finns i stadgarna att konsensus ska råda i besluten. Jokkmokks kommun menar dock att ordföranden har makt att påverka dagordningen och vilka ärenden som prioriteras.
– Det kan jag väl skriva under på. Så är det till viss del, säger Helena Omma.
Men den åsikten delas inte av Naturvårdsverkets representant Anna von Sydow, nationalparksamordnare.
– Jag anser att alla styrelsemedlemmar har lika stora möjligheter att föra upp frågor på dagordningen.
Vad tycker du om verksamheten hittills?– Den har fungerat bra, men den kan bli bättre.
Samma bild har Britta Wännström, miljöchef vid länsstyrelsen.
– Det är en ny typ av organisation och ett nytt uppdrag. Det är klart att vi fått söka oss fram i vissa frågor. Vi har haft fler styrelsemöten än normalt. Det har varit tidskrävande på det sättet. Men på det stora hela har det fungerat bra.
Britta Wännström konstaterar att kommunerna och samebyarna kommit in i samarbetet med olika syn. Men anser inte att Jokkmokk har fog för åsikten att större fokus bör läggas på besöksnäringen.
– Anslagen till verksamheten kommer från miljödepartementet och kulturdepartementet, inte från näringsdepartementet. De är vikta för arbete kring biologisk mångfald, miljöinsatser och kulturmiljöarbete. Samtidigt har vi haft fokus på leder, skyltning, broar, ja infrastruktur som även gynnar besöksnäringen.
Däremot slår hon fast att Jokkmokks kommun har sin fulla rätt att bryta samarbetet.
– Om någon av de fem parterna är missnöjd och vill lämna så blir det så. Utan en fungerande styrelse går det inte att bedriva verksamheten. Och då upplöses Laponiatjuottjudus.
Britta Wännström hoppas att så inte blir fallet.
– En lösning kan vara att staten tar det operativa ansvaret tills man hittat en lösning och att föreningen ändå blir kvar, säger hon.