Året var 2001 - Vivianne Vallgren befann sig på jobbet när sjukdomen slog till. Plötsligt kunde hon inte skriva. Ett häftigt illamående fick henne att åka hem och vila. Morgonen efter var hon halvsidesförlamad och talade sluddrigt. Hon fördes omedelbart till Kalix sjukhus. Minnet från händelseförloppet är mycket svagt.
- Jag minns att personalen kontrollerade mig hela tiden, säger hon.
Levande exempel
En lång tid av behandling och rehabilitering vidtog. Efter 1,5 år var hon tillbaka i vardagen igen. I dag lever Vivianne ett bra liv även om minnet sviktar och hon blir fort trött, vilket är sviter från sjukdomen. Hon var med och bildade länets första strokeförening i Luleå och senare en lokal avdelning i Kalix, där hon är ordförande. Att det är möjligt beror helt och hållet på kompetensen vid Kalix sjukhus, säger hon.
- Jag är ett levande exempel på vad hög kompetens innebär. Hade inte den funnits hade jag legat på en vårdinrättning i dag, om jag alls hade överlevt. Och då hade jag kostat pengar.
Mellanstation
Vivianne reagerar starkt över landstingets planer på att lägga ned kirurgin vid sjukhuset.
- Dagligen drabbas människor av stroke. För bra hjälp krävs läkare med neurologikunskaper, det krävs röntgenundersökning med datortomografi och det krävs snabba beslut om insatser, säger hon.
Enligt henne innebär en nedläggning av kirurgin att narkosläkarna blir överflödiga och när de försvinner följer andra efter. Kalix sjukhus blir i stället en mellanstation i väntan på beslut om vidare transport till Sunderbyn.
- Snabba insatser är viktiga vid stroke, innan ambulansen är i Sunderbyn kan skadorna hinna bli stora. Att prata om lika vård på lika villkor oavsett var man bor betyder inget om förändringarna i Kalix förverkligas, säger Vivianne Vallgren.