Solen lyser på det röda stationshuset i Vitvattnet och några gröna dressiner står parkerade på rälsen utanför. Kristina Beijer från Uppsala studerar den gamla växelstationen som inte längre används. I armarna håller hon ettåriga dottern Elodie som bär en fin liten hatt som skydd för solen.
Snart väntas en cykeltur i det fina vädret. Men inte vilken cykeltur som helst utan den här kommer att göras på räls.
– Vi har varit här tidigare och åkt. Vi har ju vårt sommarställe bara en bit härifrån och tycker att det här är en härlig utflykt att göra med barnen, säger hon.
Maken Carl Beijer är i färd med att ställa i ordning en av järnvägscyklarna och snart är det bara att ta plats. Det enda som saknas är stinsen som vinkar av. De får istället nöja sig med en säkerhetsgenomgång, ett leende och ett lycka till från Ann-Charlotte Lundkvist. Det var hon som förverkligade sin vän Vigert Haapasaaris idé att börja hyra ut dressiner och nu har hon låtit tillverka hela tolv nya, gröna järnvägscyklar som människor kan få hyra. Familjen Beijer ska bara åka en kortare tur men vill man åka en längre färd kan man styra kosan västerut mot Morjärv. Dit är det 30 kilometer.
– Vi tänkte åka till en tunnel några kilometer bort. Där är det nästan alltid renar som söker skydd för värmen. Det är en häftig upplevelse att passera flocken så nära, säger Kristina.
Vill man istället åka österut kan man cykla ända fram till finska gränsen och till stationen i Karungi. Därefter går järnvägen ända ned till Haparanda.
Möjligheten att cykla dressin öppnades för fyra år sedan när Haparandabanan i Norrbotten fick ny sträckning. Från byn Morjärv drogs banan om och den går i dag till Kalix och följer sedan kusten till Haparanda. Då lämnades en 93 kilometer lång sträcka utan trafik men nu hörs åter det taktfasta dunket när järnhjul färdas längs rälsen.
– Man känner sig som ett tåg själv när man åker med en dressin. Det är en speciell upplevelse, säger Kristina Beijer.
Det luktar också gott från solvarm järnvägsslipers och för alla som någon gång har vistats på en gammaldags banvall är det en upplevelse på flera sätt.
– När man åker hinner man ju också se och uppleva så mycket. Det är dofter, växter och djur, säger Kristina.
Hon och maken brukar turas om att sköta trampandet men innan det är dags att ge sig av hinner femåriga Marie med att gå balansgång på rälsen. Efter några hundra meter får alla kliva av för då måste man styra in dressinen vid en av växlarna. Sedan är det bara att trampa på i den takt man finner lämplig.
Det här kan också vara ett träningspass av den annorlunda sorten.
– Vill man så kan man få det att gå undan ordentligt. Nu när vi har barnen med tar vi ju det lugnt. Nu handlar det mer om att njuta och hinna uppleva allt runt omkring en, säger Kristina.
Och småtjejerna ser ut att trivas på den för dem märkliga gröna cykeln.
– Ja, de verkar ju gilla det här. Det är mycket därför som vi åker hit också, säger Carl Beijer.
Det här är Sveriges längsta befintliga järnväg som inte trafikeras av tåg. Vitvattnet ligger drygt två mil från Kalix och den nya järnvägstrafiken har också medfört att stationshuset i byn nu åter har fyllts med människor. Där inne kan man sommartid köpa fika samtidigt som man kan ta del av lokala utställare som visar upp slöjd, fotografier och målningar.
När trafiken lades ned i slutet av 2011 fanns dock planer på att riva upp rälsen längs sträckan.
– Det finns i dag en intresseförening som verkar för att bevara gamla Haparandabanan. Samtidigt vet vi inte hur det blir i framtiden men vi kämpar för att den ska få vara kvar, berättar Ann-Charlotte Lundkvist.