Flakasand gav betryggande jovialiskt muller

För Creedence Clearwater Revival går inte att komma undan. Och ingenstans i hela världen är detta bluesrockband (som existerade mellan 1968 och 1972) lika envist och evigt gångbara som i Sverige, och givetvis även i Norrbotten. Varje coverband med ambitionen att klara sig genom en lördagskvällsspelning bör definitivt se till att åtminstone Proud Mary, Bad Moon Rising och Who’ll Stop the Rain finns säkrade på repertoaren. Om inte - så slutar valda utskott av publiken aldrig att skrika. Men till gruppen Cosmos Factory, som till stor lycka, många tjurigt höjda starkölsflaskor på trotsigt tatuerade armar och allmän glädje på det det totalfyllda dansgolvet på sandstranden i Flakasand, fanns det inte någon anledning att hojta "SPELA CREEDENCE, FÖR FAN!". De gjorde nämligen inte något annat. Hela deras repertoar bestod av Creedence-låtar. För säkerhets skull har de till och med tagit gruppnamnet från den LP som CCR gav ut 1970 och som hette Cosmos Factory. Och återigen bevisades tesen att ska man gå hem hos en allsångsbenägen sommarpublik i Norrbotten - så ska man spela Creedence. Cosmos Factory gjorde det riktigt godmodigt bra och iakttagande mycket stor offervilja. De trampade i gång sitt set med Born on the Bayou och fortsatte sedan, bland annat och exempelvis, med Down on the Corner, Good Golly Miss Molly, Midnight Special, Lookin’ Out My Back Door och många, många flera. Och "harrejavvlar" vad det dansades, tjoades och hoppades omkring i sanden intill
Kalixälven, i Flakasand! Alltihop var kompentent om än något förutsägbart framfört. Men Cosmos Factorys sångare, som jag inte uppfattade namnet på, kom aldrig ens i närheten av John Fogerty avgrundsvrål, från CCR-originalet. Jag vet. Jag har hört honom live. På Lollipop-festivalen 1998, då han för första gången på över ett decennium tilläts att sjunga sina egna klassiker live (han hade förbjudits att göra det på grund av en utdragen strid om rättigheter). Det var en av de bästa spelningar jag någonsin sett. Och jag fick intervjua John Fogerty också, som mycket förutsägbart hade en storrutig skjorta på sig. Och var enormt lomhörd. Den artonde upplagan av det troget framstånkande lokomotiv som bär namnet Flakasands Blues- och Rockfestival innehöll som sitt största affischnamn den brittiska blues-och rockgruppen The Animals. Eller det bristfälliga splitter som fortfarande finns kvar av den blues- och rockgrupp som en gång hette The Animals. Det var massor av personer som under kvällen kom fram till mig och tyckte att det skulle vara kul att få höra den kraftfulle sångaren Eric Burdon. Men tyvärr - den i Newcastle födde före detta svarvaren Burdon, numera 67 år, har inte spelat med The Animals på över 40 år, med undantag för några tillfälliga återför-eningskonserter. Och vare sig Alan Price, Hilton Valentine, Chas Chandler (avliden 1996) var närvarande heller. Endast den 67-årige trummisen John Steel var fortfarande intakt. Och han har varit med sedan 1960 och inte, som sångaren Peter Barton försökte ljuga i oss, sedan 1957. Barton hävdade också att organisten Mickey Gallagher har varit en Animal sedan 1965. Ett mera rättvisande årtal är 2003. Dagens The Animals är ett kompetent coverband. Och inget mera alls. De mullrade i Animals-klassiker som Baby, Let MeTake You Home, It’s My Life, Don’t Let Me Be Misunderstood, I’m Crying och i Sam Cookes Bring It On Home To Me. Samt i stapelvaror som Nina Simones Put A Spell On You, Jimmy Reeds Bright Lights, Big City, Bo Diddleys Roadrunner och Spencer Davis Groups Somebody Help Me. Men det är klart: vem missunnar John Steel att dryga ut pensionen lite lagom... Årets Flakasand-festival innehöll även ett par andra band, men vi stannar vid de ovanstående och konstaterar i stället att det rent upplevelsemässigt var lika trivsamt och vänligt som alltid. Och nu ser vi fram mot 20-årsjubileet. Ska den av amiralen Ulf Sandström och de övriga i styret så hett eftertraktade Eric Clapton förmås att komma dit - eller inte?

Flakasand gav betryggande jovialiskt muller

- Kan ni int’ spela nå’ CREEDENCE! - Men spela nu nå’ CREEDENCE, för fan! Vänliga rop som dessa brukar regelbundet höras på de flesta platser där livemusik spelas och de brukar också, med ett varierande atal suckar, bifallas av bandet (eller artisten) på scenen.