Anna Siekas har en Facebook-sida som heter Sörens dotter.
Där berättar hon det hon vet, och det hon fått återberättat för sig, om sin pappas och hans familjs historia.
– Jag vill veta mer, jag vill höra alla berättelser som finns, säger Anna Siekas.
Sören Siekas föddes för 78 år sedan i Muodoslompolo, Pajala, i en skara på nio barn.
Pappan var ute i krig, mamman var hemma med barnen, det var fattigt.
– Min pappa har berättat att en dag kom vad han tror var de sociala myndigheterna från Kalix och hämtade alla barnen, säger Anna Siekas.
Sören och ytterligare två syskon hamnade på barnhemmet i Kalix, övriga syskon på andra barnhem i och kanske utanför länet.
– Jag har hört de mest hjärtskärande berättelser man kan tänka sig om hur det var att vara en "barnhemsunge" i Sverige på 1940-talet, säger Anna Siekas.
Anna Siekas har ljusa minnen från sin barndom:
– När jag var liten gjorde vi varje sommar en resa upp till Norrland. Det var min pappa, min bror och ibland andra vänner och bekanta. Varje stad hade sin berättelse, om där pappa varit barnhemsunge eller arbetat i tonåren. Det jag inte vet är om pappa ens minns vad som faktiskt har hänt.
Sören Siekas alkoholmissbruk började tidigt.
Anna Siekas berättar att när kompisar hälsade på sina pappor på jobbet, hälsade hon på sin pappa på parkbänken.
Där på bänken fanns han och kompisarna.
De var utanför, men de hade en gemenskap, de hade varandra.
Det var så livet såg ut.
– Någonstans har jag alltid sökt efter förståelse när det gäller min pappa. Han har så länge jag minns varit en missbrukare, i större och mindre omfattning. För att jag skulle kunna förlåta alla såren han har orsakat mig har jag alltid sökt efter svaren där bortom trasigheten, säger Anna Siekas.
Anna Siekas berättar att sökandet har pågått sedan Sören Siekas var ung:
– Han ville också förstå varför man beslutade sig för att ta nio barn från sin mamma och varför just han fick växa upp på barnhem och senare i olika fosterhem och bli slagen, utnyttjad, aldrig kramad, aldrig sedd och aldrig älskad. Alla resor han gjort med mig och mina syskon upp till Norrland har varit en slags berättelse, en slags terapi för honom.
Anna Siekas säger att hon också vill ge en annan bild av en ”a-lagare”:
– Även missbrukarna är någonting annat, någonting mycket mer, för någon eller några. Min pappa bar på en ryggsäck orsakad av samhället, vilken är en stor anledning till hans missbruk.
– Ju mer jag har förstått vad pappa har gått igenom desto lättare har det varit att förlåta.
Det har ändå inte varit lätt.
– Det har varit en lång väg och det är bland det svåraste jag gjort. Den här personen som har svikit mig genom sitt drickande så många gånger… att välja att acceptera att jag älskar honom trots att han fortsätter att dricka. Jag måste separera människan från handlingen, säger Anna Siekas.
Anna Siekas beskriver sin pappa som en överlevare:
– Han har, om än på ett destruktivt sätt, överlevt. Han har älskat och varit älskad och framför allt så har han ju alltid varit min pappa, den enda pappan jag vet. Som alla vet väljer vi inte våra föräldrar, däremot kan vi välja om vi vill ha dem i våra liv eller inte.
Anna Siekas berättar att pappan levt i Gävle de senaste 30 åren och att han bor i ett särskilt boende numera, hon bor också i Gävle.
På grund av operation i halsen kan Sören Siekas inte längre prata och på grund av demens minns han inte.
Sökandet på Facebook har lett till nya kontakter och människor som kan berätta mer.
En av dem som vet mer är Bengt-Göran Nilsson, engagerad i Kalixbygdens forskarförening:
– Johan August Bergman hade en gård i Näsbyn och barnhemmet låg norr om folkhögskolan. Där fanns barnhemmet innan han byggde barnhemmet på Vegagatan, där det senare blev Dagcenter. Johan August Bergman var mycket engagerad i kommunens befolkning. Det var också han som startade den första sjukstugan, åren 1883-1885 köpte han marken för den.