Det var en kall dag i början av december. Då var Robin Nilsson 20 år och hade precis fått jobb på posten.
Den här morgonen var en helt vanlig arbetsdag, samtidigt skulle det bli dagen som förändrade hela hans liv. Dagen när olyckan inträffade.
Svarade inte
- Jag minns att Robins mamma ringde till mig och undrade varför han inte svarade i telefonen. Jag sa att han hade laddat den och borde svara, så jag försökte ringa upp själv men han svarade inte då heller, berättar sambon Frida Smed, 22.
När hon tänker tillbaka stiger tårarna i ögonen och läppen börjar darra.
- Robins mamma hade sett en ambulans och blev orolig att det kanske hänt honom någonting. Hon brukar bli det när hon ser en ambulans eftersom deras familj har varit med om en hel del tidigare, fortsätter hon.
Robin själv minns ingenting av vad som hände.
- Jag åkte hem på lunch, sen är det svart, säger han.
Kollade på internet
Frida kollade på internet för att se om det rapporterats om någon olycka i trakten, och där stod det: en postbil hade krockat med en lastbil strax norr om Töre.
- Jag ringde upp Robins mamma och jag har aldrig hört någon skrika efter sitt barn som hon gjorde, det riktigt skar genom kroppen, säger hon och skakar sakta på huvudet vid blotta minnet.
Hamnade på fel sida
Vittnen har i efterhand berättat att Robin troligen fått sladd, eventuellt vid en omkörning, hamnat på fel sida av vägen och krockat med lastbilen.
- Då for jag tydligen runt i luften och ner i diket, säger Robin.
När brandmännen skulle lyfta ut honom ur bilen satt han fast.
- Gångjärnen satt fast i ena benet. Läget var väldigt kritiskt då han blödde mycket och även hade inre blödningar, säger Frida.
När han väl anlände till akuten hade han hjärtstillestånd.
- Jag var död i fem minuter, men de fick liv i mig igen, säger han.
Han hade även spräckt skallbenet, krosskadat axeln, nyckelbenet, skuldran, överarmen, underarmen, vänstra handleden, tummen, bäckenbenet, lårbenet, krosskadat knäet samt fått en spricka i ena smalbenet.
Flögs till Umeå
Första natten tillbringade han på Sunderby sjukhus, men dagen därpå flögs han till universitetssjukhuset i Umeå på grund av tryck på hjärnan.
I Umeå avlöste operationerna varandra och Robin låg nedsövd i två veckor.
- När jag vaknade var jag förvirrad - och väldigt hög, säger Robin och skrattar.
Frida ler och fyller i:
- Det var du ju i flera veckor av allt morfin.
Ett under
I februari 2009 fick Robin äntligen komma hem.
Men vägen tillbaka till livet var ingen dans på rosor.
- Det var tungt stundtals, men jag tänker oftast väldigt positivt.
Av många läkare har han fått höra att det är ett under att han i dag kan stå och gå.
- De sa att om jag varit äldre och inte idrottat så mycket som jag gjorde så hade jag nog inte klarat det.
Men han gjorde det, han överlevde, och i dag har han jobb som IT-tekniker på Mirror.
Blev pappa
För snart ett år sedan fick Robin uppleva ännu ett mirakel; då blev han pappa för första gången.
Hade inte olyckan inträffat är både Robin och Frida övertygade om att sonen Nilo inte funnits i dag.
- Så vi brukar säga att allt det som hänt faktiskt medförde något väldigt bra också, säger Frida och kramar Robins hand.
Familjen väntar dessutom tillökning i mars nästa år.
- Det ser jag verkligen fram emot, säger Robin lyckligt.