Marinbiologen övergav myndigheterna för yrkesfisket

Från forskarvärlden via Fiskeriverket har Teija Aho helt bytt sida, gått över till det privata näringslivet, blivit verkställande direktör i ett yrkesfiskarföretag och hittat kärleken i Kalix. Det var hennes specialkunskaper om fiskebestånd som låg bakom den fördubblade kvoten för siklöja i år.

Teija Aho är vd på Guldhaven Pelagiska sedan 2014 och starkt involverad i hur fisket i Bottenviken ska kunna optimeras på ett hållbart sätt.

Teija Aho är vd på Guldhaven Pelagiska sedan 2014 och starkt involverad i hur fisket i Bottenviken ska kunna optimeras på ett hållbart sätt.

Foto: Ulrika Vallgårda

Kalix2022-10-01 05:00

Teija Aho är något så ovanligt som marinbiolog i yrkesfiskarbranschen. Det lyser i ögonen när hon berättar att hon har fått yrkeslicens för en fiskebåt.

– Det har länge varit min dröm.

Hon är även vice ordförande i Sveriges fiskares producentorganisation och representant i Baltic Sea Advisory Council som ger råd åt EU-kommissionen i fiskerifrågor.

Vi träffas i konferensrummet längst bort i kontoret som ligger på övre våningen alldeles i anslutning till Guldhaven Pelagiskas fabrik, belägen i ett industriområde utanför Kalix. Hon är klädd i rosa kavaj och svart kjol, men trots att hon är vd i bolaget är det inte hennes normala arbetskläder utan det är av en speciell anledning hon har klätt upp sig lite extra ska det visa sig.

Det luktar nyfångad fisk hela vägen upp i trappen. Hon gläntar på dörren till produktionslokalerna där fisken rensas och fileas. Företaget har tolv åretruntanställda, men snart ska minst ett 80-tal säsongsjobbande löjromsklämmare dra igång arbetet.

Teija Aho är född 1969 på en liten ort i mellersta Finland, växte upp med en pappa som jobbade som skogsmästare och var ofta ute med honom i skogen. De jagade fågel och hare och fiskade med nät i insjöar.

Hennes naturintresse förde henne till studier i biologi vid universitetet i Jyväskylä och när hon var färdig biolog fortsatt hon forska i fågelekologi och har disputerat i ämnet trädkrypare. 

När hon var klar bytte hon spår litegrann, från fågel till fisk, då hon fick en plats i forskargruppen för fiskgenetik i Helsingfors och blev konsult åt finska Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.

– Jag har ju fiskat själv hela livet och var intresserad av fisk. Men genetiken fick jag lära mig från grunden, så det var lite tufft, berättar hon.

Hon åkte runt i hela Finland till statens fiskodlingar för att upprätta en genetisk databas över alla odlade fiskstammar i Finland – öring, harr, röding, gös. Att behålla den genetiska mångfalden är livsviktigt för alla populationer, konstaterar hon, och därför låg det även i odlarnas intresse.

1999 fick hennes dåvarande man ett stipendium för att jobba vid Uppsala universitet och hon följde med. Tanken var att de skulle stanna i Sverige i ett år, men de blev kvar.

Hon fortsatte med sina konsultuppdrag, men började också samarbeta med en professor i Uppsala och gjorde gemensamma internationella studier i genetik tillsammans med honom.

2001 fick hon jobb hos dåvarande Fiskeriverket som sedermera uppgick i nya Havs- och vattenmyndigheten och blev så småningom avdelningschef för kustlaboratoriet i Öregrund, där hon stannade i 13 år. Laboratoriet hörde först till Fiskeriverket, sedan flyttade det över till Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. 

I hennes roll ingick att vara biologisk rådgivare åt både yrkesfiskarna och myndigheterna, studera ekosystemet, som exempelvis sälens påverkan på fisken, och att ansvara för beståndsuppskattningsarbetet.

– Man räknar hur mycket fisk det finns i havet för att fiskekvoterna ska bli lagom stora, så att man inte riskerar att det blir utfiskat.

Hon satt också med i Internationella havsforskningsrådet, som är det organ som gör biologiska råd om alla fiskarter i hela Östersjön.

Under denna tid hade hon täta kontakter med yrkesfiskarbranschen om fiskebeståndet. De hade också flera samarbetsprojekt runt redskapsutveckling.

– I till exempel siklöjefisket utvecklade vi selektiva trålar, så nu släpper vi ut all småfisk som ingen vill ha och de kan fortsätta leva och producera rom, vilket är bättre både för fiskaren och för beståndet.

En av de yrkesfiskare hon träffade var Kent Karlsson, majoritetsägare i Kalixföretaget Guldhaven.

När hon skulle ordna ett seminarium på Almedalenveckan bjöd hon in honom att prata om småskaligt hållbart fiske. Vid den tiden hade hon separerat från sin tidigare man.

– Det var första gången vi träffades "på riktigt", berättar hon leende.

Hon sa upp sig från Fiskeriverket och vid årsskiftet 2013–2014 flyttade hon ihop med Kent Karlsson.

Detta råkade sammanfalla med att hon hade blivit trött på att vara tjänsteman och ville söka sig till det privata näringslivet.

– När man jobbar på universitet och myndigheter går allt så långsamt. Jag kände att jag kunde göra mer för fisken och för fisket i den privata näringen.

2014 utsågs hon till vd för Guldhaven och där har hon fortsatt jobba för ett långsiktigt hållbart fiske i Bottenviken. 

Det första hon tog tag i var att börja fiska abborre med mjärdar för att sälja abborrfiléer. Därefter såg hon till att sätta igång ett fiske av "skräpfiskarna" braxen och id. I dag tillverkar och säljer företaget fiskfärsbiffar av nämnda fisksorter och de är både goda och nyttiga, berättar hon. Braxen är särskilt rik på vitamin D.

– Samtidigt är det ett miljöprojekt eftersom dessa växande fiskartar bidrar till övergödningen i havet.

Det finns hos allmänheten en föreställning om att yrkesfiskare vill dra upp så mycket fisk som möjligt, medan myndigheterna vill begränsa fisket så mycket som möjligt. 

Det stämmer inte, menar hon.

– Det är ingen som vill såga av den gren man sitter på. Fiskarna är väldigt måna om att det finns fisk kvar i havet, säger hon.

För fyra år sedan upptäckte hon att beståndsuppskattningen av siklöjan som SLU hade gjort inte stämde. Det handlade om flera felaktigheter i beräkningarna, bland annat av hur mycket fisk som sälen åt. Hon började driva frågan, vilket bidrog till att det gjordes en stor uppdatering av beståndsuppskattningen av siklöjan i Bottenviken i vilken även forskare från andra länder kopplades in.

– Den nya analysen visade att siklöjebeståndet aldrig har varit överfiskat, även om man tittar så långt som 30, 40 år tillbaka i tiden.

Beräkningsmodellen ändrades och ledde till att årets fiskekvot nästan fördubblades från drygt 400 ton till 800 ton.

Med strömmingen är det en helt annan sak.

– Framförallt den storvuxna strömmingen har minskat mycket vid kusten och det råder väldigt delade meningar om varför.

I det här fallet har fiskekvoterna varit för höga, menar hon, men dessutom har konkurrensen om maten, det vill säga plankton, ökat vilket beror på att spiggen har förökat sig så mycket. Något som i sin tur beror på förändringar i havsmiljön.

Hon tror att strömmingen kommer att repa sig när man sänker kvoterna, men hon tänker verka för att man forskar mer om orsakerna till att beståndet har minskat och också för att man börjar fiska spigg. 

– Det är inte en matfisk, men förr i tiden tillverkade man olja av den, berättar hon.

Teija Aho trivs utmärkt i Kalix. Hon är van att bo på mindre orter och känner sig väl mottagen bland de andra yrkesfiskarna, även om de övriga ofta har varit fiskare i generationer och hon själv har en helt annorlunda bakgrund. 

Hon har två vuxna barn som bor kvar i Uppland, varav den yngsta är 17 och ofta hälsar på. 

På ön Berghamn, några kilometer bortanför Storön, är hon och Kent Karlsson bofasta.

– Det är ett annorlunda sätt att bo. Snart har vi en period efter löjfisket när det varken är öppet vatten eller is, så man kan inte ta sig in till land. Vi bunkrar mat och blir isolerade i flera veckor. Det tycker jag är den bästa årstiden, säger hon.

Men nu måste hon rusa. Hon och Kent Karlsson har bokat tid för en borgerlig vigsel klockan 14, men först ska de skriva under några papper hos advokaten, och han kommer och hämtar upp henne med bilen utanför fabriken.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!