Alla som får skydd i Sverige visar sig inte vara skyddsvärda. Det är en relativt ny erfarenhet som vi måste ta tag i.

Myndigheterna kan inte längre kosta på sig att vara passiva. Sekretesslagen slår fel. Den är avsedd att skydda medborgarnas integritet, men den har aldrig varit tänkt att skydda skojare.

När det gång på gång visar sig att människor som fått uppehållstillstånd har dubbla och tredubbla identiteter med vars hjälp de utverkar försörjningsstöd i en kommun, starta eget-bidrag i en annan och sjukersättning i en tredje, så måste vi ge kommunerna, Skatteverket och Försäkringskassan möjlighet att sätta stopp.

De samvetslösa har förverkat sin rätt till integritet.

Det är det första. Sätta stopp för olagligt utnyttjande av den gemensamma kassan. Samhällets institutioner är för mesiga. De blundar och beviljar hellre än ingriper.

Samhällsandan kan bara förbli öppen om vi ser en vilja från myndigheterna att erkänna problemen. De måste skaka av sig nervositeten att angripas i medierna och stå upp för det som är rätt.

Det andra är att utvisa lagbrytarna bland de nya svenskarna, de som har dubbla medborgarskap eller som ännu inte har hunnit få svenskt. Det ska inte finnas något uppehållstillstånd som inte kan krävas tillbaka från dem som utnyttjar systemen.

Medlidandet med utsatta människor får inte betyda att vi ska tvingas acceptera skamlöshet från vissa. Det inskränker allas vår frihet.

Ordning och reda, säkerhet, trygghet förutsätter en positionsförflyttning. För landets bästa och för medborgarnas frihet måste politiken och lagstiftaren ta tag i allt som tär på gemenskapen och bryter samhällskontraktet.

Trygghet är målet. En resolut politik är medlet.

Arbetar politiken för lag och ordning får vi trygghet. Vi behöver mer av övervakning, mer av uppföljning, mer av rim och reson i sekretesslagstiftningen, mer av seriösa konsekvenser för förövare. Då följer trygghet och inre säkerhet av sig självt.

Välfärdens kärna faller sönder inför våra ögon.

När ambulansfacket kräver full stridsmundering för att gå in i vissa förorter som behärskas av skitungar måste staten sätta ner foten. När svenska sjukhus gång på gång tvingas införa stabsläge på grund av krislägen med överbeläggningar och personalbrist måste staten ta krafttag. När assistansersättningen undergrävs av rena brottssyndikat som överklagar domar är det obegripligt för vanliga dödliga att de sedan kan fortsätta som om ingenting hade hänt, med nya namn överst på pappren.

Staten måste helt enkelt ge domstolarna skarpare verktyg och domstolarna måste ge vikt åt Sveriges intressen vid sidan av individens. Det finns det som är moraliskt rätt.