Det ligger en drÄplig historia bakom vÀgbygget i Maunu. Varför gjordes en 12 kilometer lÄng vÀg rakt ut i skogen, utan förbindelse med nÄgon annan vÀg? Jo, Maunu ligger bara nio mil frÄn norska grÀnsen. 1935 beslutades att bygga vÀgförbindelse mellan Sverige och Norge just dÀr. Men Kiruna, vilket Àr den kommun Maunu tillhör, ville ha den hos sig men se det nekades de av sittande vÀgdirektör. Han menade att det fick rÀcka med jÀrnvÀgen hos dem, bilvÀgen skulle gÄ över Maunu.
1937 hade bygget kommit dryga milen, men sÄ avlider vÀgdirektören hastigt och den nye vÀljer att avsluta bygget. Ett drÄpslag, minst sagt.
NÀr sÄ finnarna 1939 började bygga sin vÀg till Norge pÄ andra sidan Àlven frÄn Maunu sett blev det de som drog de lÀngst strÄt i kampen om vÀgen in i grannlandet.
Nog om detta. I Maunu bor i dag tre personer. TvÄ av dem Àr Anita och Gustav NÀrvÀ. De lever sina dagar lÀngst bort pÄ det som i dag Àr Sveriges nordligaste allmÀnna vÀg. Den mil som byggdes pÄ 1930-talet förlÀngdes med tvÄ kilometer och precis dÀr den svÀnger upp pÄ en kulle i sin sista svÀng bor NÀrvÀs. Kör du E45:an norrut svÀnger du av just innan Karesuando för att komma in pÄ vÀg 902 som den heter, den som aldrig kom att gÄ till Norge utan slutar i Maunu.
Vi tar bilen och kör genom landskapet. Storslagna vyer över vida vidder förÀndras dÄ vÀgen blir mer slingrande intill Àlven, KönkÀmÀÀlven. NÀrves gÄrd ligger uppe pÄ en kulle med utsikt över Àlven.
â Om det hade blivit vĂ€g hĂ€r och rakt in i Norge hade fördelen varit att det funnits fler jobb sĂ„ folk hade kunnat bo kvar lĂ€ttare hĂ€r uppe. Men Ă„ andra sidan hade vi förlorat det lugn vi har hĂ€r om bygget hade gĂ„tt hela vĂ€gen, sĂ€ger Gustav NĂ€rvĂ€.
Det Àr ingen tvekan om att det Àr en fridfull plats vi hamnat pÄ. Tyst och stilla, det enda som hörs Àr en klocka frÄn nÄgon av de renar som finns i hagen intill gÄrden. Om det Àr tyst nu Àr det inget mot vad det varit det senaste halvÄret. Finland ligger rakt över Àlven och NÀrvÀs bor precis vid vattnet.
â Det har varit i princip knĂ€pptyst pĂ„ andra sidan, knappt nĂ„gon biltrafik alls under coronan. Det pĂ„minde om nĂ€r jag var liten och vi hörde en bil pĂ„ hĂ„ll. DĂ„ sprang vi upp pĂ„ kullen dĂ€r och spanande för det hĂ€nde ju inte sĂ„ ofta, sĂ€ger Gustav och pekar upp pĂ„ en höjd.
Det Àr fortfarande lugnt men en gÄng i tiden var det betydligt mer liv i byn, framför allt under 1800-talet.
â Det hĂ€r var centralorten pĂ„ 1800-talet innan bygget av Karesuando tog fart. HĂ€r fanns landsfiskalen, hĂ€r fanns tullen och posten. Min morfars far var landsfiskal hĂ€r en period och han gifte sig med en flicka hĂ€r ifrĂ„n, berĂ€ttar Gustav och man riktigt ser hur hela hans liv och jag kan kopplas till denna plats.
Under 1970-talet var det inte ovanligt att det kom tyskar till gÄrden. De hade gamla kartor med sig frÄn krigstiden.
â De letade ofta efter fĂ€rjestĂ€llet vet du, men det finns ju inte kvar hĂ€r. Inte tullen heller. Allt sĂ„nt dĂ€r flyttades till Karesuando efter kriget, men pĂ„ de gamla kartorna Ă€r det hĂ€r de ligger.
à r 1962 föds Gustav NÀrvÀ, inte pÄ gÄrden i Maunu, utan inne i Karesuando.
â Det var pĂ„ den tiden vi hade BB hĂ€r, kan du tĂ€nka dig?
Samma Är som han föds kom Àven en tös till vÀrlden pÄ samma BB. Hon heter Anita och sitter vid Gustavs sida. De Àkta makarna Àlskar sitt hem vid vÀgs Ànde.
â Vi bor som vi ser det dĂ€r vĂ€gen börjar, inte dĂ€r den slutar, sĂ€ger Anita och ler.
Det Àr rejÀlt med knott nÀr vi sÀtter oss pÄ uteplatsen intill branten ned mot Àlven. Gustav fixar med myggspiral, jag och Anita viftar. De har sett mÄnga mÀnniskor komma och gÄ pÄ gÄrden, just för att vÀgen Àr skyltad som en attraktion i och med att den Àr Sveriges mest nordliga allmÀnna vÀg.
â Tidigare kom det hela busslaster hit och vĂ€nde uppe pĂ„ gĂ„rden. De hoppade ut, kikade sig runt, tog kort och for. Lite komiskt, sĂ€ger Anita.
â Och farfar var sĂ„ jĂ€dra arg pĂ„ dem ibland nĂ€r de klev rakt ut pĂ„ Ă€ngarna och förstörde slĂ„ttern, fyller Gustav i.
För Anita, som jobbar inne pÄ Àldreboendet i Karesuando, betyder vÀgen hit en frihet.
â Det Ă€r fritt hĂ€r ute och det Ă€r ett bra pendlingsavstĂ„nd till jobbet, 15 kilometer. Du hinner varva ner efter passet och slappna av. Börja andas.
Anita och Gustav sÄgs första gÄngen 1989. DÄ var det ont om bostÀder i Karesuando. Anita jobbade som sköterska i Kiruna nÀr kÀrlek uppstod och meddelade att om Gustav hittar ett boende skulle hon kunna tÀnka sig flytta till Karesuando.
â Som tur var fann jag ett litet hus med tvĂ„ rum och kök som vi fick hyra. Det var lycka!
GiftermÄlet stod 1994 i Karesuando kyrka.
â I dag skulle man vĂ€l kalla det ett coronabröllop. Bara syskon och förĂ€ldrar pĂ„ plats, sĂ„ ville vi ha det.
Deras bild av framtiden Àr tydlig; de vill leva hÀr till slutet Àr kommet. Som tur Àr finns intresse frÄn bÄda barnen, Julia 23 och Elias 20, att ta över gÄrden sÄ smÄningom.
â De kommer gĂ€rna hit pĂ„ ledig tid. Det Ă€r sĂ€kert drömmen för dem bo hĂ€r. Elias hĂ„ller pĂ„ med fordon, Julia gillar djur och sköter om djuren hĂ€r, berĂ€ttar Anita.
â Jag har sagt att börjar de slĂ„ss om stĂ€llet efter jag gĂ„tt bort kommer jag tillbaka, skrattar Gustav.
Enda nackdelen med att bo i Maunu Àr att servicen Àr bristfÀllig.
â Kiruna tror liksom de Ă€r Stockholm. De vill ha allt centralt. Vi fĂ„r till exempel bara post tvĂ„ gĂ„nger i veckan, sĂ„ inte kan vi ha nĂ„gon tidning. Det Ă€r tisdag och fredag som gĂ€ller. Som företagare kan det dĂ€r vara problematiskt. Det Ă€r bara 12 kilometer in pĂ„ den hĂ€r vĂ€gen frĂ„n E45. MĂ„nga andra byar som ocksĂ„ ligger knivigt till fĂ„r post varje dag, men inte vi.
Hos NÀrvÀs har flersprÄkigheten alltid varit en sjÀlvklar del av livet, som det Àr i mÄnga familjer lÀngs grÀnsen.
â För oss Ă€r det helt naturligt. Jag Ă€r uppvuxen pĂ„ finska sĂ„ jag pratar finska och Anita svenska tillbaka. Barnen pratar finska med mig och svenska med Anita.
Att bo i Maunu har inneburit mÄnga fördelar för hela familjen anser de.
â Barnen har fĂ„tt en fin uppvĂ€xt, kunnat utveckla sig genom att ta ansvar pĂ„ gĂ„rden och bo i generationsboende, sĂ€ger Anita och Gustav fortsĂ€tter:
â Det har varit bra för oss alla. Vi kom hit 1999 och dĂ„ var mamma Marjatta 69 och pappa Ingemar 76. Julia var tvĂ„ Ă„r. Det kĂ€nns vĂ€ldigt fint att vi alla fick uppleva en sĂ„dan nĂ€rhet till varandra. SĂ„, vi fĂ„r se om det blir sĂ„ för vĂ„ra barn, om Anita och jag fĂ„r bo kvar?