Åsa Simma växte upp i en renskötarfamilj i byn Idivuoma utanför Karesuando. I dag är hon chef på Giron sámi teáhter, Samiska teatern. Hennes mamma lärde henne tidigt att jojka, trots att jojken i början av 70-talet ännu var något som tystades ner och inte nådde ut till folk.
– Det var en tid när jojk inte hördes, det är inte som nu att man hör det på radion och sådär. Det var hemma och hon sa till mig att vara försiktig, du kommer att bli behandlad väldigt dåligt om folk får veta att du jojkar, berättar Åsa Simma.
När hon bara vara nio år gammal så kom konstnären, jojkaren och banbrytaren Nils-Aslak Valkeapää hem till familjen i Idivuoma och knackade på dörren.
– Han hade hört mig jojka och kom hem till oss och frågade om jag fick åka med på en turné. Och mina föräldrar sa "åk", säger Åsa Simma.
Nils-Aslak Valkeapää moderniserade och synliggjorde jojken under 70-talet. Åsa Simma blev en del av det.
– Det var helt fantastiskt. Jag lärde mig mycket om jojkens filosofi, jag kanske inte fattade så mycket för jag var så liten, men jag lärde mig jojktekniker, det var många som var med och jojkade så det var mycket jojk och jojkträning, säger hon.
Trots att sommaren tog slut och Åsa Simma återvände hem till Idivuoma så bröts inte bandet mellan henne och Nils-Aslak Valkeapää.
– Vi har hållit kontakten sedan dess. Någonting hände mellan oss och vi fortsatte att jobba ihop ända sedan dess.
Nils-Aslak Valkeapää kom att påverka Åsa Simma mycket med sitt tankesätt och sin syn på konst.
– Han är min enda samiska mentor. Jag har fullt med teaterpedagoger från teaterskolan som också har påverkat mig mycket. Men det är något annat när det är någon som du har en kulturell gemenskap med, ett språk tillsammans med, och den här viljan att det som finns i vår kultur ska överleva, det blir en helt annan kontakt.
Åsa Simma bodde med familjen på en stor halvudde i en sjö, för att komma till fastlandet så var de tvungna att gå en lång omväg.
– Vi åkte skolbuss till Karesuando och det var jobbigt, speciellt på våren och vintern, att komma över isen. Vi brakade igenom många gånger och hade torra kläder på fastlandet.
Hennes pappa vände sig till kommunen och Länsstyrelsen för att få en bro, men ingenting hände. Då skrev Åsa Simma till kronprins Carl Gustaf och bad om en bro. Och en bro fick hon, hösten 1973.
– När jag tänker efter nu så har den här bron tagit mig till andra sidan, om man tänker symboliskt, till det som jag har valt att göra, säger hon.
Teaterintresset vaknade när hon började gymnasiet i Kiruna. Då blev hon kontaktad av den samiska teatergruppen Dálvadis som var den första teatergruppen som arbetade på samiska.
Sedan hösten 2015 är Åsa Simma chef för Giron sámi teáhter. Det är en turnerande teater med bas i Kiruna.
Teatern har inte budget för att kunna fastanställa några skådespelare, de anställs endast för en produktion i taget, något som Åsa Simma skulle vilja ändra på. Tillsammans med sametinget strävar teatern också efter att få en nationell status.
– Vi betraktas som en regional teater när man ser hur pengarna kommer in, men vi har ett nationellt uppdrag. Ofta faller vi mellan stolarna för att vi varken är det ena eller det andra, säger Åsa Simma.
Jojkar du idag?– Ja, jag jojkar. När man har förstått vad jojken är så går det inte att släppa det. Det är ett annat samiskt språk tycker jag.