BB-kämpen tar plats i politiken

Du är född i Dalarna och uppvuxen i Enköping. Hur hamnade du i Kiruna? - Det var en ren tillfällighet. Min dåvarande pojkvän skulle göra sitt examensjobb vid LKAB och jag följde med honom till Kiruna en sommar. Då träffade jag min man Kjell på Arran. Min inledningsreplik var "men gud vad du är lik min bror"! Sen gick allt väldigt fort, i november samma år tog jag mitt pick och pack från Stockholm, där jag bott i sex år, och flyttade hit. Mötet med Kjell var ett sånt där "klick", något jag aldrig hade trott var möjligt. Det var 17 år sedan. Varför trivs du så bra i Kiruna? - För mig kändes det som att flytta hem, jag fann någon form av ro i en orolig själ. Fördomarna om att norrlänningar bara är buttra och säger "jo" kom på skam, det är lätt att få vänner i Kiruna. Man umgås på ett avsläppnat sätt och det är underbart befriande. Du slinker in hos folk och behöver inte boka tid för en fika. Dessutom tycker jag om vintern och när man har barn är det perfekt att bo i en småstad. Du har nyligt gått från ordförandeskapet i BB-föreningen till lokal- och partipolitiken. Hur känns det? - Bra! Jag har alltid varit samhällsintresserad och är uppvuxen i en politiskt aktiv familj. Under tiden i BB-föreningen föddes tanken om att engagera mig politiskt, men jag kände mig inte hemma i något av de etablerade partierna. När så diskussionerna om att norrbottens sjukvårdsparti skulle ställa upp lokalt, tänkte jag att "okej, jag provar". Var det ett självklart steg att ta, från BB-föreningen till politiken? - Nej. Jag fick lång betänketid och jag velade fram och tillbaka. Dels var jag tvungen att fråga mig själv om jag ville, dels resonera med min familj. När jag växte upp var min mamma en högt uppsatt politiker och det var inte alltid så roligt när morsan var i tidningen. Man blev aldrig en egen person utan refererades till som hennes dotter. Vi får se om det blir en fortsättning efter de här fyra åren, då får jag göra en ny utvärdering av livet. Har du någon gång tvekat i BB-frågan? - Nej, faktiskt inte. Ett tag ville man från landstingets sida gärna ställa akutkirurgun mot BB och då är det klart att man tänkte att akutkirurgin behövs bättre. Det var förstås precis vad landstingsledningen ville, att vi skulle börja vackla. Samtidigt visste vi att akutkirurgin likt förbannat skulle försvinna. Det som trots allt gjorde att man orkade hålla på i alla år var vårt härliga föreningsgäng. Och - absolut - all den positiva respons vi fick från alla Kirunabor. Inte så mycket de vänskapliga klapparna på axeln från nära och kära, utan alla människor som kom fram på gatan och sa "vilket bra jobb ni gör". Behövs det mer civilkurage i samhället? - Absolut, bara det sker under ordnade former. Aktionsgrupper sätter fokus på frågor som annars inte skulle tas upp. En gång när det skulle vara landstingsfullmäktige eller landstingsstyrelsemöte, jag kommer inte ihåg vilket, så gick det ett rykte om att det skulle komma flera busslaster med arga Kirunabor. Säpo fanns på plats i landstingshuset men vi var bara fyra stycken som kom! Snacka om att vi blev behandlade som aktivister. När vi besökte offentliga möten såg vi hur landstingsledningen bara ruttnade när vi stegade in. Det var kul! Hur känns det att alltid vara bevakad av media? - I BB-frågan har vi varit beroende av media, det ska jag inte hyckla med. Jag kan i och för sig tycka att det varit för mycket fokus just på mig, självklart funderar man alltid över vad journalisterna egentligen skriver. Jag pratar gärna mycket och ofta men i vissa lägen måste man väga sina ord och hålla sig till en form av politikerprat. Media älskar om det kommer en jättegroda ur munnen och det blir lite hämmande. Jag har lärt mig en del av min man, han är journalist! Minns du första gången du var med i tv? - Det var i programmet Debatt som sänds från Göteborg. Det var direktsändning och jag skulle möta Yvonne Stålnacke. Personalen uppträdde så konstigt, jag fick inte träffa Stålnacke och stämningen hetsades upp. Jag undrade vad som skulle hända och det kändes riktigt obehagligt. Precis innan sändning, under tiden som sminköserna en sista gång for fram med pudervippan, minns jag att såg mig omkring för att hitta en väg ut om jag behövde kräkas. Är det jobbigt att vara en offentlig person? - Ibland, eftersom det kan vara begränsande. Men jag har inga behov av att hävda mig själv. Någonstans finns väl en ådra av att man vill synas, men samtidigt upplever jag inte mig själv som en streber som till varje pris vill uppåt och framåt. Hur gör du för att koppla av? - Då sticker jag till Grekland! Eller kopplar av i hemmet med min familj och mina vänner. Med vännerna är jag Anna-Karin oavsett om jag är politiker eller inte. Men ska jag verkligen koppla av är det Grekland som gäller för oss. Varför Grekland? - Vi åker alltid till de minsta ställena man kan hitta, Grekland för mig är inte Rhodos med milslånga rader med hotell. Klimatet är alltid behagligt och grekerna är så otroligt vänliga. Man blir väl bemött och de är måna om dig. Det finns väldigt mycket att se, den gamla kulturen och alla häftiga vyer. Vår favoritö heter Milos och är ironiskt nog en gruvö. Den är helt fantastisk, vid något tillfälle har vi till och med kört vilse i ett dagbrott. Det brukar vi skratta gott åt! Vad är det värsta du vet? - Om vi bortser från de givna svaren, som till exempel krig och pedofiler, tror jag att det är missunsamma människor. Missunnsamma och bittra människor som inte tillåter andra människor att blomma ut. Ser du dig själv som en förebild? - Nej, inte direkt. Men jag hoppas kunna vara en bra förebild för mina döttrar. Däremot kan jag uppleva att många är rädda för mig, "vem tror hon att hon är"-mentaliteten. En del människor har svårt att hantera starka kvinnor, både män och kvinnor. Jag har himla svårt för att vara tyst och ibland, när det ställer till problem, kan jag ångra min stora mun. Det är trist att folk ofta drar mig och min man över samma kam och insinuerar att han sufflerar mig. En del tror fortfarande att en kvinna inte kan ha egna åsikter och stå på egna ben. Är du feminist? - Det beror på vad du lägger i ordet feminist. Naturligtvis är jag feminist när det gäller att kvinnnor och män är lika mycket värda och att de ska ha samma förutsättningar och samma löner. Däremot har jag inget emot att jag och min man gör typiskt manliga och jag kvinnliga sysslor, huvudsaken är att vi båda två sköter hemmet. Jag skulle inte acceptera att ha ensamt ansvar för hem och barn medan min man låg på soffan. Det är dessutom superviktigt att vi kvinnor lär oss att puscha varandra om vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Du har startat eget företag, berätta! - Det är roligt. Målsättningen var inte att tjäna mer pengar, utan att tjäna lite mer tid. Nu när jag tar steget in i politiken passar det utmärkt, det är inte så enkelt att kombinera politik med en arbetsgivare. Det kanske också är därför som många drar sig från att engagera sig. Du har nyligen kommit tillbaka i arbetslivet efter ett friår. Vad gjorde du? - Jag bara var, mitt i livet. Min målsättning med friåret var att vara en god mor, att få styrsel på hemmet och våra matvanor. Första månaden var jag helt frustrerad, jag skrev små lappar om vad jag skulle göra nästa dag. Men efter åtta månader kom tecknet på att jag lyckats trappa ned: om jag hade tandläkbesök och bilprovning på samma dag så var det stressigt! Det märktes naturligtvis i börsen, men det var det värt. Pengar är inte allt. Lärde du dig något av friåret? - Man måste tillåta sig själv att ta det lugnt ibland. Att ta det lugnt utan det där dåliga samvetet, "här ligger

BB-kämpen tar plats i politiken

Hon är född i Dalarna, uppvuxen i Enköping och hamnade i Kiruna av en ren tillfällighet. Anna-Karin Törmä har nyligen lämnat den uppmärksammade BB-föreningen för att arbeta lokalpolitiskt.