Alltför rutinerade musiker kan framstå som tråkiga. Nicke Andersson är inte tråkig eller träig. Långt ifrån. Andersson kombinerar rutin med ungtuppsenergi på Cityscenen när han uppträder sist på torsdagskvällen. Han har receptet för en lyckad rockshow inprogrammerad i ryggmärgen. Det syns. Det känns. Det hörs. Andersson behöver inte heller något publikhav framför scenen (det har han inte heller) för att göra en bra konsert. Kompetens och kvalitet är ledorden. Låtarna är korta och effektiva.
Efter prick en timme tackar han och det övriga Imperial State Electric för sig. Men innan gänget lämnar oss har de bevisat att det finns låtar på den självbetitlade skivan som går att översätta till scen. Jag blir särskilt imponerad av Throwing Stones, A Holiday from my vacation och Lord knows that it ain't right. Synd att vi inte fick höra den Beatles-klingande I'll let you down som är min favorit från albumet. I stället fick vi några covers som exempelvis Sam Cookes That's where it's at och Tommy Louis Wail Baby Wail. Det var okej, men i spelningens mellanparti ger Imperial State Electric ett jämntjockt intryck där inget sticker ut.
Nicke Andersson bjuder inte på några mellansnack. "Tack ska du ha" eller "det här var ju riktigt skoj" är kommentarer som ramar in låtarna. I en intervju förklarade Nicke att han nuförtiden gör allt på sina egna villkor, han bestämmer. Det funkar bra. Det här är tillbakablickande musik (1960- och 1970-talen) med nygamla riff som funkar än i dag. Imperial State Electric är ett tight gäng. Jag gillar.