Fem dagar har hunnit passera sedan 21-Äriga Julia Markström avled efter att den gallerdurk hon stod pÄ gav vika. Jag vÀntar pÄ LKAB:s vd Jan Moström utanför industrivakten i Svappavaara. En ovanlig tystnad vilar över industriomrÄdet dÄ bÄde anrikningsverket och kulsinterverket stÄr stilla. En mörkblÄ bil kör in pÄ parkeringen och Jan Moström kliver ut tillsammans med Magnus Arnkvist, direktör för Division Södra. BÀgge har likadana mörkblÄ arbetsklÀder med LKAB:s logotyp pÄ. Jag frÄgar Jan Moström vad han gjort idag.
ââEgentligen Ă€r det tvĂ„ saker, dels Ă€r det att försöka förstĂ„ vad som har hĂ€nt och den andra biten Ă€r att pĂ„ nĂ„got sĂ€tt börja arbetet med vad vi ska göra sĂ„ det inte hĂ€nder igen.
â NĂ€r nĂ„got sĂ„nt hĂ€r hĂ€nder Ă€r det en stor kris i organisationen. En arbetskamrat till mĂ„nga hĂ€r i Svappavaara har förolyckats och det finns mĂ„nga tankar och mycket att hantera.
Jan Moström Àr en sÄdan ledartyp som inte gÀrna uttalar sig innan han fÄtt all information. Just nu finns det fler frÄgor Àn svar om hur Julia Markström kunde mista livet. Men Jan Moström Àr tydlig med att LKAB tar ansvar för det intrÀffade.
â Oavsett vad alla utredningar visar sĂ„ har det hĂ€nt nĂ„got som inte ska hĂ€nda, sĂ„ Ă€r det bara. PĂ„ ett eller annat sĂ€tt har vi gjort nĂ„got som vi inte borde ha gjort, sĂ€ger Moström.
â Som Jan sagt Ă€r detta ett misslyckande i vĂ„rt sĂ€kerhetsarbete. NĂ„got har brustit och förmodligen Ă€r inte bara en sak utan en hel kedja av hĂ€ndelser. Det kan vara rutiner eller tekniska specifikationer, sĂ€ger Magnus Arnkvist.
Han var den som ringde Moström pÄ fredagen dÄ det första beskedet var att en allvarlig olycka intrÀffade.
â DĂ„ hade jag löpande kontakt med Magnus och sedan Ă€ven med Anders Björnström som Ă€r chef pĂ„ plats. Som vd kan jag göra tvĂ„ saker â stötta dem i det krisarbete de har att hantera hĂ€r utan att störa och att söka svar sĂ„ att vi pĂ„ ett bredare plan kan fĂ„ veta vad som har hĂ€nt.
Moström och Arnkvist har besökt olycksplatsen under onsdagen. För att komma dit tar man en hiss som fÀrdas sex vÄningsplan upp. GÄngbryggan som gav vika ligger precis under taket och Àr försedd med rÀcken pÄ bÄda sidor. Innan olyckan betraktades inte platsen som ovanligt riskfylld.
â Arbetar man inne pĂ„ vĂ„ra omrĂ„den Ă€r man medveten om att det Ă€r miljö som stĂ€ller speciella krav. Jag vill inte vĂ€rdera vad som Ă€r mer eller mindre riskfyllt. I grund och botten jobbar vi fruktansvĂ€rt hĂ„rt med att det inte ska vara riskfyllt nĂ„gonstans.
Under de samtal ni haft idag, rent konkret, vad talar ni om att förÀndra?
â Jag tror att man ska vara oerhört försiktig med att tala om sĂ„nt i detalj just nu. Klart att vi för sĂ„na dialoger om vad och vilka saker vi ska förĂ€ndra och förbĂ€ttra, sĂ€ger Jan Moström.
Han understryker att olyckan intrÀffade för bara nÄgra dagar sedan.
â Vi har vĂ€ldigt mĂ„nga intryck hos alla inblandade parter och vi mĂ„ste sortera ut vad vi ska göra omedelbart som konsekvens av olyckan, vad vi gör pĂ„ medellĂ„ngsikt och vad vi gör pĂ„ lĂ„ng sikt.
DÀrför vill LKAB gör ett gediget arbete och Moström talar om utmaningen i att kunna anvÀnda lÀrdomarna frÄn olyckan.
ââPĂ„ sĂ„ vis kan vi anvĂ€nda den hĂ€r tragiska olyckan för att göra nĂ„got vĂ€sentligt bĂ€ttre sĂ„ att det hĂ€r eller nĂ„got liknande inte hĂ€nder igen.
Intervjun Àr slut och Jan Moström reser sig frÄn brunnen utanför vakten och gÄr igenom grinden för att ta sig vidare till nÀsta möte som handlar om planen för ÄtergÄng till normalitet efter dödsolyckan.