"Nu är det dags att involvera facket i flyttplanerna"

Att se sprickor här och var i golv och väggar är ingenting man höjer på ögonbrynen för längre i Kiruna, berättar hon.

– Jag har sett sprickorna på sjukhuset, men vet inte om de är nya eller gamla. Jag jobbar natt, så jag har inte tid att gå runt och titta efter så mycket heller.

En följd av gruvbrytningens påverkan var att en ytterdörr plötsligt inte gick att stänga och låsa längre.

– Det kom in ovälkomna besökare som gick runt på sjukhuset. Det bidrar till att man inte gärna vill röra sig i byggnaden i onödan nattetid.

För några dagar sedan meddelade LKAB att flytten av sjukhuset måste tidigareläggas på grund av oväntat snabb sprickbildning.

Känner du dig trygg med att det kommer hinnas med i tid?

– Det vete tusan för de har ju inte kontaktat oss huvudskyddsombud än. 

Hur tycker du att frågan om sjukhusflytten hanteras?
– Man kanske borde involvera oss mer, vi som kommer att vara i lokalerna framöver – även i de nybyggda. Det är sagt att vi ska vara delaktiga i flyttprocessen, men ingen av oss från Kommunal i regionen är kontaktade, utan vad jag har hört är det bara cheferna som får veta något, men vi vet inte ens vilka de är. Det pratas inte om det, så vi vet inte vem vi ska kontakta.

Hur känner du för att vistas i ett sjukhus där väggar spricker?

– Ja, vad ska jag säga. Det kan ju gå snabbt och det kan ta tid, men det är en risk både för patienter och anställda.

Vad tycker du om den nya föreslagna placeringen vid Lombolo?
– Den vill jag inte uttala mig om. Jag bor själv längst ner på Lompis och när jag har varit ute och gått längre bort mot flygplatsen har det bara varit myrmark. Men jag är inte kunnig inom byggområdet.

Vid det senaste större skalvet var hon inte på jobbet, utan hemma.

– Annars känner vi inte av sprängningar lika mycket som de som bor längre upp mot gamla stan, men då var det precis som att det var en bil som körde in i husväggen.

På sjukhuset är det betydligt mer kännbart än hemma.

– Vi ordinarie är ju så vana vid att det bullrar om nätterna, det är värre för de som kommer in utifrån för att vikariera. Men när det dundrar på rejält under backen, känns det ibland som att vi själva ska fara ner. Sådana dån är det.