Har det någonsin fattats ett smartare strategiskt beslut på höger sida blockgränsen än när Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna bestämde sig för att bilda Alliansen inför valet 2006? Alliansen lyckades inte bara bryta den socialdemokratiska makthegemonin. Den kunde också driva igenom storskaliga politiska reformer, hålla sams och inte minst väljas om för ytterligare fyra år i Rosenbad.
Men det kostar att regera, som det brukar heta. Efter åtta år vid makten var Alliansen trött och stukad och när de rödgröna blev större i valet 2014 skyndade sig Fredrik Reinfeldt att kasta regeringskansliets nyckelknippa i händerna på Stefan Löfven. S-ledaren fick fri lejd till makten – men själva regerandet skulle han få sköta själv. Alliansen skulle hålla ihop, bilda en kraftfull opposition och öka väljarstödet för att vinna valet 2018.
Så blev det som bekant inte – och nu är det tydligt att de borgerliga partierna vill helt olika saker. Sprickan mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra har blottats i flera år. Nu är den avgrundsdjup.
Men vad var det som hände egentligen? Hur hamnade Alliansen i ett läge där Jan Björklund och Annie Lööf förkunnar att de kommer att rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister?
Svaret: Det politiska landskapet förändrades.
Såväl det parlamentariska läget som de politiska konflikterna ser helt annorlunda ut i dag jämfört med 2006. Alliansen byggdes för en terräng präglad av höger–vänster-konflikter och två tydliga block med chans att nå 50 procent av rösterna. I dag splittras både partier och konstellationer av värderingsfrågor och synen på Sverigedemokraterna. Att blocken har tappat stöd och numer skvalpar kring 40 procent – långt från majoritet – gör det inte lättare att navigera.
Ledarna för allianspartierna håller krampaktigt fast vid den tidigare så framgångsrika koalitionslösningen. Men i nuläget är Alliansen inte ett ändamålsenligt verktyg för att nå regeringsmakten. Då måste den ha stöd av antingen Socialdemokraterna (som av naturliga skäl vägrar) eller Sverigedemokraterna (som Centern och Liberalerna inte vill luta sig emot). Så länge inget av det förändras kan de borgerliga inte regera tillsammans.
Däremot har C och L alla chanser i världen att få makt och inflytande. När som helst kan de säga tack och hej till Alliansen och ingå ett nytt regeringssamarbete med Stefan Löfven.
En drömsits för partierna som kan välja och vraka mellan två regeringsalternativ? Knappast. Att samarbeta med S vore långt ifrån oproblematiskt för C och L, särskilt som en sådan regering dessutom kräver Vänsterns stöd.
Löfven har öppnat för stora eftergifter, men frågorna kvarstår: Vilken ekonomisk politik skulle en sådan regering föra? Vad kan företagarna vänta sig? Vad händer med Arbetsförmedlingen? A-kassan? Nato? Klimatet? Vinsterna i välfärden?
Lööf och Björklund vet också att en sprucken allians är den finaste present en socialdemokrat kan få. Det skulle inte bara säkra regeringsmakten de kommande fyra åren, utan också få framtiden att se tämligen röd ut.
Regeringsmakten lockar garanterat, men kanske är det inte så konstigt att borgerligheten håller så hårt i Alliansen.