Strövtåg där han närmast dagligen öppnar sig för platsen och landskapet i den konstnärliga process som slutligen ska utmynna i ett gigantiskt ljuskonstverk under Luleå konstbiennal.
– Det är magiskt här i norr, säger han.
Uppvuxen och boende i New Delhi i Indien där hettan är betydelsebärande i vardagen möter nu Vishal K Dar kylan i norr – livsbetingelser han aldrig tidigare upplevt.
– Solen ligger så lågt, ljuset är helt annorlunda och när jag var här i mars gick vi på isen. Jag har aldrig tidigare promenerat på fruset vatten, säger han.
Där och då bestämde han sig för att tacka ja till inbjudan att medverka vid årets upplaga av Luleå konstbiennal med en ljusinstallation av större mått. Nu arbetar han på plats i Luleå sedan 14 september – en vistelse som kommer att pågå under två månader över biennalens invigning den 17 november.
– Centralt i mitt konstnärskap är att INTE jobba inom ramar eller gränser. Det frigör både mig och mitt arbete. Då ges också publiken möjlighet att komma och gå som de önskar. Därför gillade jag idén bakom Luleå konstbiennal och deras medvetna arbete att sprida biennalen även utanför konstinstitutioner, det vill säga en utställning utan centrum. Det menar jag är mycket mer intressant eftersom det bryter ned barriärer. Konsten görs mer tillgänglig för alla, säger han.
Den inramade konsten, menar han, fyller säkerligen sin funktion som en del av ett kapitalistiskt system. Men som sagts, det intresserar inte Vishal K Dar. Istället talar han varmt om Land art – en konstform som startade i USA under 60-talet bland annat som ett ställningstagande mot ett kommersialiserat konstliv. Utövare av konstformen avvisade kommersiella konstgallerier och utvecklade istället egna - ofta monumentala - konstprojekt ute i landskap. Idéer helt i samklang med hans egna och som Luleå konstbiennalens publik kommer få ta del av. Från Bergnäsbron vid residenset via kranen till de gamla oljecisternerna vid nuvarande oljehamnen kommer ljusinstallationen att lysa upp Luleå under de mörkaste månaderna.
– För mig handlar det mycket om att ta hänsyn till klimatet och tidens förändringar i landskapet. Jag menar när biennalen invigs kommer troligen isen inte hunnit lägga till, medan upplevelsen kommer att vara annorlunda i januari. Den rytmen ger ett större språk för mig att utforska i relation till staden. Det är också fascinationen med att arbeta med platsspecifika verk – det går aldrig att använda samma idé. Du måste tänka i nya banor, säger han.
Landskapet och platsen är alltså alltid större än honom själv och hans konstnärskap. Vishal K Dar betonar att han aldrig ändrar någonting permanent. Däremot är hans förhoppning att medborgare ska återupptäcka välkända miljöer och objekt. Helt enkelt se på platser och objekt på ett nytt sätt.
– Det handlar om minnen och hur vi visualiserar platser. Därför vill jag exempelvis att publiken ska hitta ett nytt förhållningssätt till kranen - se den med nya ögon efter biennalen är slut.
Själv beskriver han objekt som besjälade, även om de inte längre fyller någon funktion.
– Jag vet inte om det är något specifikt för oss från Asien men jag kan se att kranen har liv. Den talar med ett särskilt språk – berättar en historia. Jag menar, konst utmanar människan och när den är som bäst blir en förlängning mellan tanke och kropp. Både Indien och denna norra region är extrema. I Indien är hettan påtaglig, här kylan. Fysiska grundförutsättningar som förändrar både kropp och tanke. Det känner jag med tydlighet, säger Vishal K Dar.