Utställningen är bred och varierad. Om fördomen säger att det skulle vara många naivistiska verk, så infrias den uppfriskande nog inte – genomgående är i stället tematiken kring djur och natur.
En som emellertid kan kallas för naivistisk är utställningens yngste konstnär Patrik Johansson (född 1977). Hos honom genljuder det dagsaktuella, han kommentarer och dokumenterar det som sker runt honom – här och nu, högt och lågt. Från institutionerna LKAB och SJ och till Dannes korvmoj. För säkerhets skull förser han även tavlorna med text för att slå fast vad det handlar om. Och jag tänker: vilken skatt att återvända till om 50 år, för den som vill se hur det såg ut i Malmberget våren 2017.
Johanssons bruk av tydliga grundfärger går igen i Asseri Vuorenmaas (från Skröven) leksaker i trä – det finns något tryggt och robust med hans sågverksarbetare som står vid klingan och stocken. Det klara färgspåret fortsätter hos en kläddesigner som följer sin egen smak. Sune Uusitalo (Luleå) skapar plagg som inte utelämnar några färgnyanser eller avstår möjligheter till utsmyckning. Ett djur som emblem på mössan? Självklart.
Tredimensionella föremål finns också bland Gideon Granbergs (Bredträsk/Dartsel/Arvidsjaur) verk. Jag fastnar vid en skulptural miniatyrscen: "om det ändå bleve någon ändring så jag fick flytta hem till min syster", står det på en handskriven lapp som är nedstoppad bakom en liten blå kökssoffa. En person, förmodligen död, ligger i soffan. Bredvid sitter en man på en vit stol med skärrad uppsyn. En uppsjö frågor väcks: Är det den skärrades eller den dödes syster som åsyftas? Var finns systern som textens jag vill flytta till? I himlen eller på jorden? Allt vi vet är att mannen på stolen har frusit i ett ögonblick av plötslig insikt.
Kerstin H Westerlund (Marielund) tillverkar betydligt större skulpturer. Hennes fullskaliga djur är gjorda av hönsnät, som lodjuret som sitter på golvet och hämtar sin gulorangea färgteckning från de rostangripna delarna av ståltråden. Einar Pettersson (Lannavaara) blåser upp vissa av sina träfigurer i än större format; såväl kufiska troll som harar och rovfåglar visar upp sig. Fast jag sneglar mest på den mindre väggmodellen föreställande en kostymnisse med drink och avklädd tjej med den lätt beska titeln "En f.d. landshövding på nattklubb".
I kategorin med särskilt analysvärdiga motivkretsar lämpar sig Assar Wallenius (Hapakylä/Luleå) hastiga motivbyte extra väl: från en tavla med två pojkar som står och fiskar i ett vattendrag – till en fågel som håller tre burar med nakna kvinnor i sina klor. Från barntillåtet till vuxenfilm?
Betydligt rakare rör är det i de dekorativa nordsvenska landskap med fjäll, och en fin djupverkan, som Karl Bernard Jonsson ("Målar-Jonsson") från Gällivare producerade. "Han måla tavlor på ett litet ryck och dom han sälja en krona styck", heter det i en text på väggen.
Vilho Ollikainen (Ullatti) bjuder på sång och presenterar en skriftlig reserekommendation: "jag har vandrat tillbaka till begynnelsen för att vara med i livets första andetag, så som en del av nuvarande verkligheten, varmed jag seglat till framtiden, vilket begynnelsen redan skapat". Det bibliska anslaget i den förlängs i Helga Boströms (Haukijärvi) målade version av nattvarden, som till vardags hittas i kapellet i Lappträsk. Över huvud taget dyker det upp religiösa tendenser och teman lite här och var.
Vassast är nog ändå eremiten med sitt totala ointresse för kändisskap och konstgallerier: Arthur Lindgren i Moräng. I flera av sina målningar tycks han lyfta sig bortom det allmänna epitetet folkkonst. Inte i själva målandet – det har han sysslat med för nöjes skull och inte för konsthallarna. Men utseendet och attityden i hans målningar har en lockelse som på ett naturligt sätt lika gärna kan placera dem i en gallerikontext. Och visst visades hans målningar också på gallerier i Paris och Tunisien, fast inte brydde sig Lindgren om det.
Även Lisa Sundberg (Lauker) visar fin touch i sina långsmala panoramalandskap. Lite påminner de om "Målar-Jonssons" perspektivmedvetenhet, skuggor och speglingar – men Sundbergs tavlor har lite extra lyster i sin färgbehandling.
Folkkonst kan vara brickmålningar och slöjdhantverk, men den kan också ta sig mer oväntade uttryck. Styrkan i den här utställningen är att den manifesterar det myller av skapande verksamheter som pågår i de norrbottniska stugorna.