Vad som var bakgrunden till detta är höljt i dunkel men man kan ana motsättningar inom närsamhället och i samebyn. Skrivelser och anmälningar verkar ha utväxlats och myndigheterna har, med stöd av grumlig lagstiftning, utövat sina maktbefogenheter till förfång för Sunnas familj. Renskötsel, jakt- och fiskerättigheter är klassiska konflikthärdar som försurar byar, folk och släkter här uppe i norr och som i Sunnas fall blir drivkraften i ett furiöst, kompetent och slagkraftigt måleri.
Anders Sunna har ett fördomsfritt förhållande till måleritraditionen. Han målar på mdf-pannåer som inte suger in färgen omedelbart utan flyter ovanpå och ger lång karaktär i färgpåläggningarna. Det gör att man kan fördriva färgerna på ett lätt sätt. Som mest kan man beteckna Sunnas bilder som blandtekniska collage. Han blandar ohämmat olika färgtyper med varandra, river och sliter i färgytorna, stänker och smetar. Klistrar in tidningsklipp och målar över dem. Han använder sig av sprayade schabloner. Det rinner och far, häller och dräller och när det behövs stramas det upp av dekorativa bårder.
Många av målningarna är intuitiva bildbyggen utifrån någon grundidé som igångsätter processen men där bilden hela tiden förändras utifrån infall och slumpmässiga effekter. Det finns en tilltalande omedelbarhet i hans sätt att arbeta och detta märker man även i hans teckningar. I utställningen ingår några renodlade blyertsteckningar med samma tematik som i målningarna och här visar sig Sunna vara en utmärkt tecknare.
All konst är ju i någon mån partsinlagor och det märks ju i synnerhet i den här utställningen. Om den här typen av ironisk politisk ”plakatkonst” är ett effektivt sätt att få återupprättelse till stånd kan man ju diskutera. Men som ett medel att på ett personligt plan avreagera sig fungerar det säkert och det bidrar kanske i någon mån till ett skavande i storsamhällets dåliga samvete, med tanke på alla kränkande särbehandlingar samerna fått utstå genom tiderna. Om det sen leder till att Sunnas familj återfår sitt renmärke är lika höljt i dunkel som den konflikt som ledde till att de mista det.
Rennäringslagarna är för mig en gåta, en lagstiftning baserad på etnifiering och exkludering. Var tog den fria företagsamheten vägen? Renskötsel som är ett slitsamt arbete som kräver oerhört mycket av sina utövare. Få klarar av det. Om det finns människor som kan få en utkomst av detta och som vill ägna sitt liv åt att i helg som söcken söka efter bortsprungna renar, driva och leta beten åt sina hjordar, i meterdjup snö i fyrtiogradig kyla, borde de inte hindras från att göra det utan hellre uppmuntras.