– Jag hade hört talas om att det fanns några graffitimålare på Hertsön. Jag ringde Hertsöskolan och så fick vi kontakt med varandra, berättar han.
Det är alltså snart 35 år sedan sex unga killar från Luleå träffades för första gången för att måla den graffiti som idag går under namnet ”Ripanmålningarna”.
Målningar som nu utgör grunden till både den nyutkomna boken ”Slow Limits – Hiphop och graffiti i Luleå” samt en utställning på Regionhuset där den samtidshistoriska och populärkulturella kontexten ges ett ansikte.
Det är Tobias Barenthin Lindblad som är författare till boken. Tillsammans med Katt Skarin lämnade han 2018 in en hemställan om k-märkning till Luleå kommun och länsstyrelsen i Norrbotten om att skydda de gamla graffitimålningarna.
– Det handlar om några av de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Ett unikt tidsdokument, menar Tobias Barenthin Lindblad.
Han har tidigare tillsammans med konstvetaren Jacob Kimvall gjort en hemställan om q-märkning av fyra graffitimålningar i sin hemstad Stockholm. En av dem, ”Fascinate” av Circle och Weird är idag skyddad av Stockholms stad. Övriga inte.
– Vi vet fortfarande inte om ”Ripanmålningen” ska k-märkas, men med tanke på att Ripan ska säljas kändes det viktigt att göra en sammanställning av väggen. Därför stöttar vi projektet med boken och att belysa graffitins historia med en utställning, säger Hanna Isaksson, verksamhetsledare för Resurscentrum för konst och lokal samarbetspartner.
Inför arbetet med boken har Tobias Barenthin Lindblad intervjuat alla sex forna graffitimålare, idag medelålders män med karriärer inom konst, illustration, tatuering, grafisk design och så en fastighetsmäklare.
– Vi var inte så många graffitimålare i Luleå i mitten på 80-talet. Det var vi sex; Pierre Bernhardsson och Conny Öhman från Björkskatan och så vi fyra från Hertsön; Pierre Johansson, Pär Schröder, Patrik Sundqvist och jag, Dennis Eriksson.
Det var Dennis Erikssons första målning, övriga hade redan smugit runt kvällstid och sprejat gångtunnlar och senare godsvagnar.
– Jag var yngst i gänget. Har alltid tecknat mycket men var mycket hungrig på mitt nya intresse, berättar han.
De beskriver ett öppet klimat mot konstformen under denna tid när graffiti var nytt, spännande och utövarna skapade sina egna ramar, unika för varje stad.
– Vi fick köpa hur mycket färg vi ville. Vi fick måla vad vi ville. Det var extremt öppet, säger Dennis Eriksson.
Skapandet av ”Ripanmålningen” var alltså första gången som Pierre Bernhardsson och Conny Öhman från Björkskatan mötte de fyra graffitimålarna från Hertsön.
– Jag och Conny lyssnade på hårdrock och var inspirerade av boken ”Subway arts” från 1984 som vi lånat på biblioteket - ett långlån förövrigt, ler han.
Medan de fyra från Hertsön lyssnade på hiphop och såg dokumentärfilmen ”Konst på stickspår” om och om igen. Alla längtade de till den urbana miljön, bort från hockey, fotboll och tristessen.
– Kläder, prylarna och inte minst skosnören var viktiga markörer för oss. Vi tillverkade exempelvis fetlace på textilslöjden, berättar Pär Schröder.
Han startade också ett eget break-crew, inspirerade av filmen ”Breakin the Movie”. Graffitin och musiken var intimt sammankopplade och för exempelvis Pierre Bernhardsson var det också musiken som konkurrerade ut graffiti som framtida intresse.
– Graffiti är en omdiskuterad konstform men jag sätter in graffiti i ett macroperspektiv. För mig handlar det om demokrati och deltagarfrågor. Kultur är generellt sammanknippat med klasstillhörighet. Graffiti är det inte. Det handlar om att få bokstäver att dansa och det kan alla – även en nyanländ från Ryssland, säger Tobias Barenthin Lindblad.
Fotnot: Utställningen på Regionhuset pågår till 5 november.