Astrid Andersson går ut konstskolan på Sunderby folkhögskola efter fyra år. "Det känns sorgligt och vemodigt, men också kul att nu händer något nytt. Det är dubbelt", säger hon.
Astrid Andersson har just tagit examen efter fyra år på Sunderby folkhögskolas konstutbildning. Den dagen vi ses har hon och klasskamraterna sin vernissage för sin stora examensutställning och hon tycker det känns lite vemodigt.
Ovanför Astrids hörn i lokalen flyger två fåglar och på väggarna hänger hennes målningar.
– Just nu är jag inne i måleriet, men jag är inte så bunden vid någon teknik utan jobbar utifrån en idé och så styr den materialet, berättar hon.
Astrid Andersson deltar i skolans examensutställning.
Hennes mål är att kunna fortsätta med konsten efteråt och tillsammans med en kompis har hon skaffat en ateljé på Kronan, men hon har också fått jobb på Konsthallen i Kulturens hus.
Amanda Andersson har ett år kvar på skolan. Hon arbetar mest med oljemåleri men också med skulpturer i keramik.
– Det är få förunnat att kunna försörja sig som konstnärer, men jag skulle vilja jobba med det åtminstone på deltid.
Hon tänker också testa att söka in på landets konsthögskolor.
Amanda Andersson i skolans ateljé. Hon gillar ordning och reda och struktr och målar väldigt porträttlikt.
Både Amanda och Astrid blev tidigt intresserade av konst.
– Jag var ett ganska stilla och introvert barn som alltid satt och ritade och målade, säger Astrid.
Det är samma för Amanda.
– Det har också funnits kreativa och uppmuntrande människor i vår omgivning, bland annat mormor, som lärde oss en massa, berättar hon.
Systrarna är väldigt olika i sina uttryck.
– Amanda är mer eftertänksam och har alltid kunnat rita väldigt porträttlikt, medan jag har varit mer åt det krafsiga hållet, säger Astrid.
– Det känns som att du jobbar lite mer intuitivt, fyller Amanda i.
– Exakt – och så har det varit enda sedan vi var barn, säger Astrid.
De har alltid stått nära varandra. Astrid var självskriven på Amandas aktiviteter i tonåren och skulle de ut på krogen kunde hon komma in på storasysters leg.
– Det måste vara preskriberat nu, säger Astrid och skrattar.
De är fortfarande lika och många förväxlar dem.
– Länge trodde de i receptionen att jag och Astrid var samma person. Efter ett halvår kom de på att vi var två, säger Amanda.
Amanda Andersson och Astrid Andersson satsar båda på att utbilda sig inom konsten.
De går ofta ut på saker ihop än idag och ringer eller skickar meddelanden varje dag, även när de inte ses på skolan.
– Man bara ser något kul och tänker att här kommer Astrid förstå, säger Amanda.
När Amanda också sökte in på konstskolan blev Astrid inte förvånad.
– Men först kände jag prestationsångest. Det har ofta varit så att folk har jämfört oss och nu kom hon här med sitt otroliga måleri, säger Astrid.
Farhågorna besannades som väl var inte.
– Vi har båda hittat våra vägar, säger Amanda.
Systrarna stöttar alltid varandra.
– Jag skulle aldrig känna avund mot Astrid. Om hon kom med på en utställning och inte jag, skulle det ändå nästan kännas som att jag kommit med själv. Man gläds verkligen åt den andra, säger Amanda.
– Och om man saknar en penna, så kan man smyga över till Amanda och knycka en, säger Astrid och skrattar.
– Exakt. Om något är försvunnet då vet jag att det är hos Astrid, säger Amanda och faller in i skrattet.
Hon är den mer ordningsamma av dem.
– Jag gillar att ha det ganska organiserat, säger Amanda.
– Jag är mer som en stormvind i mitt i en ateljé, säger Astrid.
De har också en yngre bror. Han använder sin kreativitet till att bygga bilar.
– Det händer ganska ofta att vi har olika projekt som han måste hjälpa oss med, framförallt du Astrid som jobbar mer i järn, och det är så fint att kunna bolla med honom, säger Amanda.
Astrid Andersson är just nu inne i måleriet men använder olika material och uttryck utifrån vad som passar hennes idé.
Att komma från en liten ort som Överkalix har påverkat dem.
– Det är en stor del av ens identitet, det var många möjligheter som man inte såg, nästan som att man tillhör en annan klass, säger Astrid.
Kanske hade hon sökt konstskola tidigare om hon bott någon annanstans, funderar hon. Istället jobbade hon i många år med hemstäd och Amanda har jobbat som ekonomiansvarig på ett företag.
De tänker snabbt, fyller i varandras meningar och skrattar åt samma saker.
– Häromdagen skämtade jag om en grej för en tjej som går här på skolan. Då skrattade hon och sa: Gud vad kul, det där skämtet drog Astrid igår, berättar Amanda.
Amanda Andersson och Astrid Andersson har alltid stått nära varandra.
De känner väl varandras pojkvänner och Astrids dotter är mosters älskling.
– Jag är som en mamma fast allt blir lite lyxigare med mig, säger Amanda.
Hon blir tankfull.
– Ibland känns det som att Astrid känner mig bättre än vad jag själv gör. Jag litar på henne till 100 procent, och säger Astrid någonting till mig så vet jag att det är en ärlig åsikt. Det är värt så mycket, säger Amanda.
Det gäller både i konsten och i livet i allmänhet.
Astrid håller med.
Amanda Andersson och Astrid Andersson i utställningen där Astrid visar sin konst.