Hennes analys var att något hänt i Sveriges konstvärld. Hon menade att den tidigare urbana konsthegemonin brutits och att centrum-periferi var ett mer flytande begrepp.

”Vi har fått bekanta oss med flera nya, vitala konstnärskap långt borta från de etablerade institutionerna och storstadsregionerna. De tidigare över- och underordningen mellan storstad-periferi inom konsten är inte giltig längre”, sade Joa Ljungberg (Norrbottens-Kuriren 2018-10-19)

Handlar det om att konstscenen plötsligt förändrats eller om att tongivande konstintresserade helt enkelt tröttnat på det urbana narrativet och därför söker nya berättelser? En levande konstscen har trots allt funnits parallellt med storstädernas institutioner och gallerier, historiskt som i överskådlig tid. För Norrbottens del - de samiska konstnärerna så klart liksom andra intressanta och kvalitativa konstnärskap MEN inte minst att Kilen Art Group redan i början på 1990-talet startade Skandinaviens första konstbiennal. Då hade denna konstnärsdrivna grupp redan initierat snön som ett konstnärligt material - snö som tidigare bara setts som ett naturfenomen med besvär som snöskottning men också en gudasänd gåva för dem som gillar friluftsliv vintertid. Norrbotten fick inte bara en, utan flera snöskulpturfestivaler och ganska snart även en internationell konstbiennal. Som sagts Skandinaviens första. En storhet att reflektera över.

Därför fullt förståeligt att de tre konstnärliga ledarna för den återuppväckta Luleåbiennalen i sitt invigningstal tackar Kilen Art Group. Utan deras förarbete - troligen ingen biennal 2018.

En konstbiennal som inte bara slog publikrekord på Konsthallen när den öppnade i lördags (större publik än Ernst Billgrens vernissage) utan också lockat en konstpublik långt utanför länets gränser.

Lite förvånande, och samtidigt inte. Jag tänker på alla internationella, högst intressanta och kvalitativa samtida konstutställningar som Havremagasinet producerat genom åren. Eller för den skull intressanta konstnärskap Galleri Syster bjudit den norrbottniska publiken och inte minst Nattfestivalen i Korpilombolo som med sin ytterst omfamnande och inkluderade inställning till kultur och konst bjuder på något helt unikt under mörkertiden.

Ärligt. I år kommer de konstnärliga ledarna från södra Sverige. Thomas Hämén är förvisso uppvuxen i Luleå, men har under lång tid bott på helt andra platser. Och kanske behövdes det en blick utifrån, med ett helt annat kontaktnät för att konstpubliken verkligen ska uppmärksamma Luleåbiennalen. Inte minst har den gett plats i nationella medier, något exempelvis Havremagasinet trots högaktuella internationella konstutställningar brottats med.

Men denna öppningslördag är konstpubliken inte bara ung, utan också både nationell och internationell. En publik som får ta del av berättelser djupt förankrade i en norrbottniskt kontext men med utblick och referenser nationellt som internationellt. Och detta är denna biennals storhet. Aktuell. Genomtänkt. Platspecifik. Poetisk. Vacker. Skrämmande. Och - inte minst - hjärtskärande berörande. Då talar jag inte bara om utställningarnas form. Här förgrenar sig ett samtida globalt narrativ där det arktiska landskapets militära zoner och naturexploatering ges spegelbilder. Anja Örns verk ”Till minne av en älv”, Neda Saeedis installation ”Garden of Eden Moving; A Petrified Tribe”, Monica Al Qadiris skulpturer ”Spectrum 1”, Marwa Arsanios videoverk ”Who is Afraid of Ideology? Part 1”, Henrik Anderssons diabildspel ”Snö, mörker och kyla” och Britta Marakatt-Labbas textila verk ”Rahkkan (Krackelerat) är alla företrädare för denna biennals intention - att beröra och väcka samtida frågeställningar.

Tack och lov ges också rum för det inre landskapet - drömmar, tänkande, fantasi och andra verkligheter. Möjligheter som mörkertiden erbjuder, helt gratis. Livet i dess mångfacetterade form som Luleåbiennalen tagit på allvar. Ytterst sympatiskt.

Publiksuccén talar för sig själv, liksom dragningskraften nationellt. Det är inte bara hockeyn som har förmågan att kraftsamla människor. Konsten har sin egen röst. Och äntligen har Luleå konsthall väckts till liv efter år av dvala...