En konsertlokal fylld till bristningsgränsen. En restaurang och en bar fyllda med glada parisare ute för en trevlig fredagskväll. En vänskapsmatch i fotboll mellan Frankrike och Tyskland. De kallblodiga mördarnas mål var noga utvalda. Beväpnade med automatgevär och bombbälten slog de till mot sammanhang där obeväpnade människor samlas för att umgås och ha trevligt i frihet.

I efterspelet till de fruktansvärda attentaten i Paris i förra veckan har politiker och opinionsbildare slagit fast betydelsen av att stå upp för ”öppenheten” och det ”öppna samhället”. Få eller ingen har dock velat deklarera vari ett öppet samhälle består. ”Öppenheten” har blivit ett urvattnat slagord, helt meningslöst om inte den som använder det deklarerar vilken innebörd som läggs i begreppet.

Den typ av öppenhet som terroristerna attackerade i Paris är det samhälle där individer är fria att forma sitt liv och uttrycka sina åsikter så länge deras frihet inte inkräktar på någon annans frihet och säkerhet. Det är en öppenhet som vilar på yttrandefriheten, rättssäkerheten och framförallt trygghet för liv och egendom.

Det finns andra definitioner av öppenhet som försåtligt figurerar parallellt i den svenska debatten. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle utan kontroll på vem som reser in och ut ur landet. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle där säkerhetspolisen inte har rätt att kartlägga potentiella hot mot liv och egendom. Andra menar att ”öppenhet” åsyftar rätten att inom det rådande samhället bygga enklaver, parallellsamhällen där den typ av individuell frihet som helgas av omgivningen inte råder.

Dessa former av ”öppenhet” utesluter varandra. Ett samhälle där myndigheterna inte tillåts upprätthålla lag och ordning kommer inte att fortsätta vara ett öppet samhälle av det slag som terroristerna attackerade. Ett samhälle som inte kan försvara sig självt mot yttre och inre fiender kommer i förlängningen inte att kunna vidmakthålla denna öppenhet. Ett samhälle där man av rädsla för att någon skall anse sig förolämpad eller kränkt börjar göra avkall på yttrandefriheten genom självcensur eller lagstiftning, är inte ett öppet samhälle.

Den typ av öppenhet, byggd på respekt för liv och egendom, yttrandefrihet och rättssäkerhet, som våra västerländska samhällen genom århundraden av konflikter lyckats frambringa är en av mänsklighetens största landvinningar, kanske den allra största. Men den har inte kommit gratis och den måste återerövras varje dag.

Ett öppet samhälle är inte detsamma som ett samhälle som inte upprätthåller sina gränser. Så länge det finns de som är beredda att ta till våld för att begränsa människors frihet måste denna frihet försvaras, mot yttre och inre fiender. Tomt prat om öppenhet kommer inte att rädda den.