Hennes första böcker behandlade också dessa ämnen i sakprosa. Men det var med romanen Aprilhäxan (1997) som hon slog igenom med full kraft. Idag är hon översatt till 23 olika språk och är därmed en av Sveriges mest framgångsrika författare, både i Sverige och utomlands.
Nu är hon åter bokaktuell med romanen "Ditt liv och mitt" vilket givetvis präglade samtalet när hon på tisdagskvällen gästade säsongens sista Kontext.
"Ditt liv och mitt" handlar om syskonrelationer, speciellt mellan en syster och en storebror - en bror som efter moderns död hamnade på institution för det man i dåtid kallade idioter eller sinnesslöa. Och inte vilken institution som helst, utan på Vipeholm utanför Lund. Kanske mest (ö)känd idag för Vipeholms-experimenten.
– Experimenten skedde mellan 1948-52. Det vill säga tre år efter Auschwitz matade man utvecklingsstörda med söta kolor för att utröna om socker var orsaken till den då dåliga tandhälsan i Sverige. Vi talar om människor som var inlåsta och försvarslösa och som aldrig kunnat ge sitt medgivande. Det säger något om människosynen, menar Majgull Axelsson.
Hon har i många av sina romaner skildrat människoliv bland de svårast utsatta.
– Jag vet inte annars vad jag skulle skriva om som ger mig mening. Jag har faktiskt gjort ett försök för länge sedan att skriva en kärleksroman - men jag somnade. Och om inte författaren är nog intresserad kan inte läsaren bli det heller. Däremot läser jag med förtjusning författare som skriver om andra saker än jag. Själv återkommer jag till de maktlösa, säger hon.
Bokens handling kretsar alltså kring huvudpersonen Märits sökande efter sanning och upprättelse för dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. De som aldrig räknandes in i folkhemmet.
– Min pappa var troende socialdemokrat och mycket stolt över folkhemmet. Men det han aldrig ville se var att vissa inte räknades eller bjöds in - utvecklingsstörda, romer och resande folket - var folkhemmets styvbarn. Alla lyckades på något sätt bortse från dessa människors existens. Min pappa har varit död i 25 år, men jag fortsätter att argumentera med honom.
Ett annat stark tema i romanen är hämnden.
– Jag rekommenderar verkligen inte hämnd som metod. Hämnd har en tendens att slå tillbaka på en själv, men jag kan ärligt säga att det var tillfredsställande när jag litterärt skrev om Märits hämnd. Kanske för att vissa saker inte går att förlåta, säger Majgull Axelsson.