Linnea Axelssons storslagna, lyriska epos ”Ædnan” har fått mycket uppmärksamhet, inte bara för sitt ämne, utan lika mycket för sin särart i bokutgivningen.
För vem berättar en historia på vers, likt Eddan eller Iliaden, idag?
– För mig är skrivande frihet. Därför kan jag uppleva indelningen i litterära genrer av en dogmatisk bokbransch som bekymmersam. Jag menar i Ædnan finns material till en trilogi, ett upparbetat spår för att sälja böcker, men det är inte vad jag söker i konsten, säger Linnea Axelsson.
Just känslan av begränsning, vänder hon sig emot. Bland annat var det därför hon en gång övergav den akademiska karriären som konstvetare för att skriva.
– Jag skrev min avhandling ”Omfamningar” med stor möda, trots att professorerna på min institution i Umeå tillät ett stort mått av konstnärlig frihet. Det gick inte att kombinera skrivande och akademiskt arbete, trots att jag skrev min första roman ”Tvillingsmycket” parallellt med min doktorsavhandling. Konsten ligger mig nära, skrivandet närmare, förklarar hon.
Ædnan är gammal nordsamiska och betyder ”landet”, ”marken” och ”jorden” men ordet ligger också ljudmässigt när Ædno ”älven” och Ædni ”modern” – tre betydelsebärande ämnen och karaktärer i hennes släktepos som sträcker sig över 780 sidor.
Uppvuxen i Porjus och sedan Norsjö med en samisk mamma och svensk pappa har den samiska historien följt henne genom livet – tvångsförflyttningarna, rasbiologin, nomadskolan och regleringen av älvarna.
– För mig börjar det alltid med en känsla och de människor jag ser framför mig. I detta fall människor som bar på en tystnad. Mitt svar på den tystnaden var den samiska erfarenheten.
Hon är noga med att påpeka att hon inte talar för en grupp. Ædnan är hennes känslolandskap som befolkats av människor vars liv präglats av ett kolonialt förtryck.
– Det handlar trots allt om mitt fantasiliv. Jag lever mycket i tanken och bär med mig alla platser jag bott på, mina rötter, vart jag än hamnar. Mycket av Ædnan skrevs när vi bodde i Robertsfors under två år. Då var jag mycket upptagen av hur vår tillvaro struktureras av arbete och just i denna berättelse renen som centrum för arbetet och världen.
Men i Robertsfors finns också en damm, vilket fick henne att fundera över älvregleringarna, liksom att de polska gästarbetare som befolkade samhället födde tankar om hur det är att ha sitt barn på en annan plats långa perioder i livet.
– Jag upplever att skrivandet rinner in och ut och att nya berättelser kliver in i boken. Historien förvandlas under skrivandets gång och ett spår är mina egna funderingar över determinism. Hur delar av våra liv kan vara ödesbestämda genom att vi föds in i en viss klass med vissa genetiska uppsättningar, där ovillkorligen vissa drabbas mer än andra. Exempelvis att sonen Nilas är autistisk och föds tidigt 1900-tal, innan diagnosen fanns.
Samhällets orättvisor beskriver hon som djupt sorgliga. Arbetarperspektivet, betonar hon, är viktigt i hennes författarskap.
– Klassamhället har inte ersatts av en bättre ordning. Eller bara en sådan sak att vackra människor har det lättare än fula. Vi bär på en beundran för skönhet, handlingskraft och framgång, även jag. Men jag befolkar även mina böcker med människor som inte bär på denna handlingskraft, som inte tolkar tillvaron lika entydigt och möts av en serie motgångar.
Och så var det detta med att skriva ett epos på vers. Linnea Axelssons förklaring är tydlig i all sin enkelhet.
– Jag ser mig själv främst som poet. Lyriken är språket i sin yttersta dimension och en lyrisk bild kan kommunicera allt det som inte sägs. Det tilltalar mig, säger Linnea Axelsson.