Ja, det är en central frågeställning i Luleåfödda Cecilia Hanssons nya bok ”Au pair”.
– Många har nog någonting som de snurrar kring. Som författaren Margurite Duras som berättar samma berättelse, om en ungdomskärlek, och om igen men från olika synvinklar. I ”Au pair” handlar det om att vara låst i en 19- årings kropp och känslan att veta att man kan bättre. Ett sorts icke fullkomligt gränstillstånd.
Cecilia Hansson, journalist, författare och översättare är uppvuxen i ett rött radhus på Åkerbärsstigen på Hertsön i Luleå. En stad hon också återkommit till i en av sina diktsamlingar och en siluett som även fladdrar förbi i romandebuten ”Au Pair” som ges ut till veckan, även om kärnan i berättelsen utspelas bland språkstudenter och kulturkretsar i Wien.
När vi talas vid är hon lite yrvaken. Efter en längre julledighet är vardagens oxveckor nu verklighet och romandebuten står för dörren.
– Vi fick kämpa för att få upp dottern i morse. Men också kul att sätta igång, skrattar hon.
”Au Pair” är alltså hennes första roman där hon spunnit en fiktiv berättelse runt hennes egna erfarenheter från tiden som barnflicka i staden Wien i Österrike, där hon också studerade tyska. Men framför är det en berättelse om att återvända till en och samma tematik.
– Jag tror att alla har någon tid i livet som de inte släpper taget om eftersom den varit avgörande. En brytningstid. I min bok beskriver jag hur det är att gå ut gymnasiet och ha en tydlig bild av vad vem man vill vara, samtidigt som jaget i boken har den smärtsamma medvetenheten om att faktiskt inte vara färdigvuxen, och inte ha den förståelse för exempelvis litteratur som man har när man studerat på universitetet.
Hon beskriver det som en dubbelhet - den unges klarsynthet som krockar mot en omognad som kan vara ytterst plågsam. Det är också en berättelse hon burit på länge och försökt att skriva många gånger, men alltså först lyckats hitta ton och ord för 45 år gammal.
– Jag har suttit en del i Visby och skrivit off season. Där har jag kunnat jobba koncentrerat. När jag sedan hittade ramberättelsen kunde jag vaska fram kärnan till vad jag ville förmedla. Jag ser mig främst som lyriker, men till just denna historia behövdes fler ord, berättar hon.
Ovanligt många ord för en lyriker som lyfter fram vikten av att komprimera, vara språkligt sann.
– Jag vet inte om jag är på väg att bli en ny sorts skrivande människa. Jag menar, ”Au Pair”, är ju också en historia om att bli författare. Men just att vara sann och hålla en ärlig ton är viktigt. Jag ger mig aldrig utan skriver om och om till jag får fram exakt vad jag vill säga.
Till sin hjälp har hon skrivande vänner, ett sammanhang hon vårdar och hyllar.
– Ja, det pågående kreativa samtalet är helt avgörande. Jag är mycket glad över de vänner jag fått genom åren, inte minst de som jag studerade och kämpade med på Biskop Arnös författarutbildning.
Hennes senaste bok ”Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa” handlar som titeln anger om något helt annat. En intervjubok där hon rest runt och talat med kulturpersonligheter i Ungern, Österrike och Rumänien.
– Det är svårt att exakt förklara var mitt intresse för Centraleuropa kommer ifrån, precis som att jag inte riktigt kan säga varför jag fastnade för det tyska språket. Kanske var det litteraturen och kulturen, som tilläts ha en tyngd och betydelse. Centraleuropa var ju inte direkt hippt när jag växte upp, det var London och Paris som de flesta drömde om. Men jag var intresserad av de där länderna som man inte så visste så mycket om, som var streckade i mellanstadiets OÄ-bok. Sedan har jag ju vuxit upp med skapandet av det nya Europa, var 15 år då Berlinmuren revs och 22 när Sverige gick med i EU. Jag tror mycket på EU-projektet, inte minst efter att jag rest i Rumänien och sett vad EU betytt för det landet.
Nu är det Balkan och Serbien som har hennes uppmärksamhet. Ett intresse hon ännu inte vet vad det kommer att leda till mer än att hon åter fastnat för en sargad gränstrakt att rota i.
– Jag har en känsla som jag följer, men det som är spännande är just att jag inte vet exakt vart det leder, säger Cecilia Hansson
Fotnot: I samband med utgivningen av ”Au pair” utges också hennes diktsamlingar igen, däribland ”Revbensdagar, morgnar”, som är en lyrisk gestaltning av den första, jagupplösande förälskelsen.