För trots goda intentioner om att svara på tilltal, titta folk i ögonen, le, säga ja, vara snäll och sitta kvar i matsalen med de andra fast man redan ätit upp och vill därifrån, börjar Livs första veckor i den nya skolan i Småland på värsta tänkbara sätt. Speciellt sedan hon svimmat vid en redovisning utlöst av panikångest.
Utan det välbekanta blommar nämligen Livs svåra blyghet ut till närmast regelrätt social fobi, där rasterna tillbringas gråtande på någon av skolans toaletter till den dag hon helt enkelt inte klarar av att kliva på skolbussen längre.
Här finns förvisso relationen till pappa Fredrik, betydelsebärande för berättelsen, men precis som Liv väljer att tiga om sina allt växande problem, söker hennes far släta över och peppa, istället för att inleda ett allvarligt samtal.
Nej, det kan inte lindas in på något sätt. Detta är smärtsam läsning, kanske speciellt för att nog de flesta haft en person med Livs problem i sin närhet i något skede av livet. Människor där social samvaro inte ger energi utan snarare dränerar kraft och panikångesten hela tiden lurar bakom dörren.
Nu lever inte Liv i en dysfunktionell familj. Pappa Fredrik är både närvarande, kärleksfull och fylld av goda intentioner. Han vill sin flicka väl, precis som hennes lärare och mentor i skolan. Goda vuxenkontakter som slutligen visar sig vara framgångsfaktorer för huvudpersonen.
Lisa Bjärbos intention har varit att skapa förståelse för de blyga med sin roman, inte att ändra på dem. Det har hon verkligen lyckats med.