Men just denna dag nämndes ett namn hon hört en hel del om under sin uppväxt – nämligen hennes släkting Agda Rössel, uppvuxen i Gällivare.
– Jag började googla hennes namn och insåg hur lite information det fanns om hennes liv och gärning, trots att hon var världens första kvinnliga FN-ambassadör.
Det började alltså som ett personligt projekt. Journalisten Elin Jäderström var helt enkelt nyfiken på sin släkting, hennes morfars faster som när utnämningen till FN-ambassadör skedde 1958 orsakade upprorsstämning på UD, debatt i riksdagen och smutskastning i pressen. Ett och ett halvt år senare var biografin ”Hennes excellens Agda Rössel – från banvaktstugan till FN-skrapan” färdigskriven.
– Jag som aldrig jobbat som skrivande journalist, så det var friskt vågat när jag tog tjänstledigt för att skriva boken.
Åtskilliga timmar i arbetarrörelsens arkiv har det blivit, liksom en mängd intervjuer och efterforskningar i UD:s arkiv. Och fram trädde en livsberättelse präglad av ett yrkesliv där Agda Rössel motarbetades på grund av sin samhällsklass, sin utbildning och sitt kön. Hon kom ju från fattig arbetarklass – en helt annan bakgrund än de män som då befolkade UD:s korridorer, män som gått i sina fäders fotspår med liknande utbildning och en politisk röst på borgarna. Men också en historia om en kvinnlig pionjär som lyfte frågor i FN som är aktuella än idag: avskaffandet av dödsstraff, kvinnlig omskärelse, flyktingmottagande och jämställdhet. Dessutom ett liv präglat av en hel del privat sorg.
– Agda var ensamstående mamma till två barn sedan hon separerat från sin man James Rössel. Precis som dagens ensamstående kämpade hon med att få ihop livspusslet med karriär och familjeliv. Hon jobbade hårt i FN och var vad vi skulle kalla en frånvarande förälder. När sedan hennes dotter hamnade i narkotikamissbruk och sedan tog sitt liv kan man bara föreställa sig den skuld hon bar på.
Elin Jäderström har under arbetets gång förvånats över att Agda Rössel gjorde så mycket och ändå nästan glömts bort i historien.
– Hon hade vad jag skulle kalla ett rättvisepatos utöver det vanliga. Dessutom var hon en mycket säregen person och beskrivs som ett socialt geni, närmast en kameleont. Som ambassadör reste hon mycket och hade inga svårigheter att navigera mellan arbetares gruvschakt till de finaste salongerna inom världspolitiken. Hon var en kvinna med skinn på näsan.
Fotnot: Tisdag den 29 maj föreläser Elin Jäderström på Norrbottens museum.