– Jag längtade hem. Jag skrev boken med hemlängtan som bränsle, berättar hon.
Och hem är Skellefteå men även farmoderns by utanför Arvidsjaur - landskap och platser hon hela tiden återvänder till i sitt skrivande, trots att hon sedan tolv år tillbaka bor i USA. För rötterna, menar hon, sitter i själen.
– När jag var tonåring längtade jag bara bort. Det var svårt att se hur fantastiskt det är här uppe.
Men nu när hon lever sitt liv på en annan kontinent uppskattar hon lugnet, människorna och den gemenskap hon upplever vid besöken hemma i Skellefteå, även om hon kan njuta av anonymiteten i Denver.
– Jag kan sitta på ett kafé och skriva utan att någon vet vem jag är. De förstår inte ens vad jag skriver.
Hon har nämligen försökt att skriva på engelska, numer hennes andraspråk, men fick återvända till hemspråket. Det svenska språket satt för djupt - där fanns berättelserna. Och många manus har det blivit som hon med sin självkritiska läggning förpassat till papperskorgen. Vi talar trots allt om en skrivande människa som redan som barn mycket bestämt hävdade att det var författare hon skulle bli. Och så blev det också till slut efter en krokig väg med försökt att utbilda sig till både socionom och jurist till hon efter en depression beslutade sig för att ta enkla ströjobb för att satsa på skrivandet. Ett beslut som verkligen betalat sig. Hennes debut ”Silvervägen” har nämligen sålts till sex länder och går som följetong i 34 tidningar i sommar, bland annat i Norrbottens-Kuriren.
– Fröet till berättelsen föddes för fem år sedan när jag såg dokumentärserien ”Highway of tears”, om de 40-tal kvinnor som försvunnit längs Highway 16 i Kanada. Då började jag fundera över vad som skulle kunna hända om kvinnor försvann i inlandet efter Riksväg 95. Sedan skrev romanen sig själv, säger Stina Jackson.
Viktigt var att själva platsen (Silvervägen) och naturen skulle vara en egen romankaraktär, men det var en av huvudpersonerna, Lelle, som uppenbarade sig först.
– Jag såg honom mycket tydligt. Han satt bakom ratten på sin bil och letade efter sin dotter som försvunnit efter Silvervägen för tre år sedan. Ingen letar längre, bara Lelle som närmast drivs av en galenskap i sitt sökande.
Romanen som fått epitetet spänningsroman tillhör långt ifrån den hårdkokta deckargenren. Snarare är det en lågmäld och finstämd berättelse om ett försvinnande, som får ny aktualitet när ytterligare en ung flicka försvinner, senast sedd på en camping. Stina Jackson som var mycket osäker om boken skulle få ett hem beskriver den snarare som en roman med spänningsinslag med en filmisk atmosfär.
– Jag ser nämligen scener i huvudet - filmiska bilder jag sedan utforskar. Jag har ingen plan när jag skriver utan människor och händelser utkristalliserar sig under arbetets gång utifrån scenerier. Och ja, jag älskar deckargenren, önskar att den kunde utvecklas än mer, ge plats åt fler variationer.
Nu skriver hon på bok nummer två och har kommit ganska långt i sin skrivprocess.
– Jag känner press att bok två måste bli än bättre och jag är mycket självkritisk. Samtidigt upplever jag att mitt språk utvecklats – att jag hittat min röst till viss del påverkad av min tvåspråkighet.
Bok två, liksom ytterligare två andra romanidéer hon bär på utspelar sig i Norr- och Västerbotten med glesbygdens specifika atmosfär och levnadsvillkor.
För som sagts, rötterna sitter djupt i själen för Stina Jackson.